Kanske bär vi på en ångest, kanske känner vi en osäkerhet och panik över att inte passa in, rädsla att säga något konstigt eller att vi bara inte orkar möta människor som frågar en massa.

När vi mår som vi gör kommer det liksom smygande. Den där känslan, den där osäkerheten om man är bra nog, känslan av misslyckande, den där panikslagna tanken. Det där osynliga måendet bakom masken som ingen kan se eller förstå.

Jag lever själv med psykisk ohälsa i form av en borderline-diagnos, vad man kallar för en emotionellt instabil personlighetsstörning (EIPS). I perioder känner jag att jag skulle kunna bli galen när det svänger åt alla håll och kanter.

Det finns dagar i mitt liv där jag är mer svart eller vit än färgerna själv, där jag svänger i tankar och analyserar nästan ihjäl saker. Skitjobbiga dagar som är totalt svarta. Fantastiska dagar i övrigt då jag är precis som alla andra, men med lite mer energi kanske då min ADHD som jag också lever med kickar in. Jag tänker mycket på det när människor runt omkring mig pratar om vad som är normalt och inte, för mig är det något som jag inte alltid känner igen mig i. Jag vill bara kunna vara mig själv.

Vi måste ha ett samhälle där människor får vara som dom är, där man inte ska behöva gå omkring och oroa sig över att dölja sitt mående så ingen ser och börjar ifrågasätta. Att man ska ha rätt att må på olika sätt, att få ha bra och dåliga dagar.

Ofta är det som ett tabu att vi pratar om det, att vi lyfter det eller svarar äkta när någon frågar hur man mår. Rädslan är stor för att hamna utanför på grund av ärligheten i svaret.

Jag tror samtidigt att det är samhällets rädsla och okunskap om psykisk ohälsa som gör att vi som lever med det inte pratar om det. Det gör att vi känner oss ännu mera utanför.

Det är dags att bryta tystnaden och prata om det som vi alla vet finns, men som det pratas för lite om. Att det man ser på utsidan inte alls alltid speglar hur någon mår på insidan. Att det där perfekta man ser, det lyckade yrkesmässigt eller privat absolut är äkta, samtidigt som någon faktiskt kan må skit på insidan.

Jag är en människa som lever med en diagnos som går under psykisk ohälsa. Jag är jag med mina bra och mindre bra dagar. Det finns dagar då jag bara vill kräkas på allt och dagar då jag sjunger i bilen till jobbet. Jag vill inte personifieras av mitt mående, men mitt mående är en del av mig.

Så låt oss tillsammans skapa ett samhälle där det är okej att prata om hur man mår, där det inte ska vara nödvändigt att dölja sitt mående och olika tillstånd för att passa in, för att inte blir utstött. Låt oss alla vara medmänniskor, låt oss prata om psykisk ohälsa på ett djupare sätt.