Förr, före digitala kameror och smarta telefoner, fick man framkalla sina foton. Man fick gå till en fotoaffär eller skicka iväg sin film. Det tog sin tid. Och när bilderna äntligen var klara så var hälften dåliga. Du blundade, tog precis en tugga eller så var halva huvudet ur bild.

I dag händer inte det. I dag hinner du inte ens säga ”radera” förrän du tagit 18 nya bilder där luggen ligger rätt, ögonen är lagom uppspärrade och dubbelhakan inte syns.

Du spar inga dåliga bilder helt enkelt. Enda undantaget är passbilden.

Och som för att kompensera är den bilden det mest djävulskt fula du kan tänka dig.

Jag skaffade ett nytt pass före jul. Tittar jag på det hamnar jag i fosterställning och vill polisanmäla mig direkt. För bedrägeri. JAG SER INTE UT SÅ HÄR!

Jag fick inte le. Jag bad att få ta om bilden. Det fick jag inte.

Det är knappt jag vill åka utomlands. Av rädsla för att behöva visa upp det.

Jag ser ut som en terrorist. Är det så här mitt första möte med ett nytt land ska se ut?

Om planet störtar är det den bilden som hamnar i kvällstidningarna först. Sedan kommer mina fina bilder från Facebook och Instagram. Bilder som jag tog om tolv gånger för att solen skulle ligga rätt på den där balkongbilden från Neapel i Italien.

Men då är skadan redan skedd.

Fem år ska jag ha det. Fem år. Det är livstid. Ska jag tappa bort det? Fixa ett nytt? Nej, mitt moraliska jag säger nej. Så gör man bara inte.  Fast vissa gör visst det. En del skaffar 20 nya pass har jag läst. Polisen misstänker brott, jag misstänker att de bara är missnöjda med bilden.

För plötsligt hör jag det från alla håll och kanter ”Jag ser inte klok ut på min passbild”.

Och det är det som är den enda trösten, att jag inte är ensam.  Det och att det inte är passbilden man behöver lägga ut som profilbild på dejtingappen.