”Inget hopp kvar – arbetsgivaren är starkare”

17 år. Så länge har en av de anställda vi möter vid kassorna jobbat på Coop Daglivs. Alltid på heltid. Familj med två barn att försörja. Hon tycker att det är jobbigt att inte veta hur hennes jobb kommer att se ut i framtiden.

– 2 000 kronor mindre i månaden betyder jättemycket för mig, vi har inte så höga löner. Det är inte lätt att hitta ett annat fast heltidsjobb inom handeln, säger den anställda som vill vara anonym. 

Hon säger att det aldrig varit så dålig stämning bland personalen som nu. Det är för mycket att göra. 
– Det är redan så att en person jobbar för tre. Det är alltid knappt med personal. 

En bit in i butiken står klubbordföranden Mengesha Aychiluhim. Han berättar att butiken inte ens klarade av att täcka upp bemanningen under påsken. Ändå vill Daglivs hyvla elva procent av personalens timmar. För en heltidsarbetare innebär det ungefär fyra timmar i veckan. 

I september är planen att 70 heltidstjänster och nästan lika många deltidare ska få färre timmar. Ingen las-turordning gäller. Det är omplacering, precis som Arbetsdomstolen nyligen kom fram till i ett annat Coop-mål. 

Mengesha Aychiluhim ska precis sluta sitt pass på fruktavdelningen. Vi går upp till kafferummet för att prata om förhandlingarna som fortfarande pågår mellan facket och arbetsgivaren. 

I trapphuset möter vi butikschefen Mats Heinonen. Han vill inte prata med Handelsnytt i dag. 
– Det där händer ovanför mitt huvud, säger han. 

Tidigare har han sagt till oss att anledningen till neddragningarna är att man effektiviserat på era håll i butiken. Det gör att det behövs mindre bemanning. Bland annat har butiken stängt en av kassalinjerna. Fler kunder använder självskanning och snabbkassor, postutlämningen är uppsagd och flyttar ut i maj och spelbutiken är nu sammanfogad med kundtjänst. 

– Omvärlden och handeln förändras. Vi har också fått mer konkurrens från butiker i omgivningen. Då måste vi anpassa kostymen efter situationen. Det är jättebeklagligt och vi försöker lösa situationen för att det ska drabba personalen så lite som möjligt, sade han då. 

Coop centralt vill inte kommentera förrän förhandlingarna är klara. 

Demet Ayhan sitter och äter i lunchrummet. Hon har jobbat heltid på Daglivs i tio år. 
– Vi var som en familj här. Men nu irriterar man sig på varandra för minsta grej. Det är nog för att alla är oroliga. 

En kollega, som vill vara anonym, slår sig ner vid bordet. Även hon har jobbat länge. Hon är orolig för sin ekonomi. Familjen har köpt hus, har lån att betala och tonåringar hemma. Och det kommer att påverka pensionen. 
– Alla kämpar, jag vet inte hur det ska sluta. Jag har inget hopp kvar. Arbetsgivaren är starkare, säger hon uppgivet. 
– Nej, inte ge upp. Det är många kunder som stöttar oss, svarar Mengesha Aychiluhim. 
– Men hur blir det i september efter neddragningarna? Det kommer bli ännu sämre än vad det redan är. Vi mår redan dåligt. Man känner sig utbränd, fortsätter hon. 

Mengesha Aychiluhim tycker inte att hyvlingen är nödvändig. Det finns andra sätt, bättre scheman, bemanningsplanering och effektivisering. 
– Coop skulle inte hålla på så här. Det de gjorde i Örebro öppnade dörren för det här.