I fredags blev Sveriges folkhälso- och sjukvårdsminister sjukskriven för stress. Han är inte ensam. Väldigt sorgset. Inom handeln ser stressproblematiken annorlunda ut än för Gabriel Wikström. Den är av en annan karaktär, men allvarlig. Den stavas allmän visstid. Anställda som har noll eller ytterst få garanterade timmar och får sätta sitt hopp till att bli inringda när det uppstår behov.

Jag är bara en människa jag med, och jag känner den också. Jag har en trygg anställning, men jag känner den. Pressen. Stressen. Konsten är att kunna hantera den, inte bli slav under den.

Jag har infört två regler för mig själv. Jag bryter dem hela tiden. Men ändå.

Den första är att jag ska vänta på grön gubbe, även om det inte kommer någon bil eller cykel. Jag inbillar mig att det gör mig lugn, att det får ringar på vattnet. Att tillåta sig stå stilla i tio sekunder. Observera andra. Kolla på himlen. Kolla på husfasader. Lyssna. Känna.

Den andra regeln är att gå på toa utan telefonen.

Så inser jag att den lyxen kan inte alla unna sig. Med en osäker anställning och få timmar på schemat är telefonen livlinan. Plingar telefonen innebär det att det kommit ett ledigt pass. Plingar telefonen är det huggsexa om det lediga passet.

Här gäller det att vara först. Här kan man inte unna sig att gå på toa utan telefonen. Passet försvann medan jag satt och sket liksom. Och därmed pengarna. Alltid jaga, aldrig trygg, alltid utbytbar.

”Men jag satt och sket ju!” Det är inget chefen tar hänsyn till.

Jag har skrivit det innan. Jag skriver det igen. Anställda behöver mer trygghet. Inte mindre. Annars kan vi räkna med att generation utsliten knackar på dörren.

Linnéa Klint
Chefredaktör och ansvarig utgivare