Jag ställer klockan på 06.00 för att göra mig klar för dagen. Varje dag. Sen väntar jag. Väntar på att det ska komma ett sms om ett ledigt arbetspass på min lokala matbutik. Jag måste ha min telefon på mig hela tiden. Till och med när jag går på toa eller duschar så lägger jag den på handfatet. Jag har inte råd att gå miste om en enda timme.
På min arbetsplats är vi många med den här typen av anställning. 14 timmar i månaden är det vanligaste man får på sitt kontrakt. Sen jagar man. Jagar timmar, visar framfötter, är tillgänglig.
Man får aldrig tacka nej. Då kanske man inte får något mer sms. Det innebär att jag spenderar mina dagar hemma eller i närheten av min arbetsplats, alltid redo att sticka iväg om dom ringer, jag har inte råd att gå miste om timmar.
Jag är på jour. Från 06.00 till 23.00. Alla dagar i veckan.
Att boka en resa, flytta hemifrån eller bilda familj är inte rimliga drömmar för mig.
Detta har varit mitt liv i sju år nu, och jag ser inget slut.
Klart jag söker andra jobb, men att säga upp sig från den lilla ”säkra” inkomst jag har, riskera att få färre timmar på det nya jobbet? Tänk om jag inte får jobba kvar efter provanställningen? Då kommer jag att vara tillbaka på ruta ett.
Kommer jag att bo kvar hemma när jag är 30?

En-25 åring med eget rum

Fotnot: Artikeln är inte självupplevd, utan skriven av fackligt aktiva ungdomar utifrån hur unga i dag kan ha det.