Att gå till jobbet är en så paradoxal sak att göra för de flesta. Lika mycket som man ogillar det, att gå upp tidigt, inte få dricka kaffe när man vill, vara styrd. Lika mycket älskar man det. Att få göra meningsfulla saker, vara behövd, få lön, betala skatt.

Jag ser dock att verkligheten inte riktigt är så där jättebra på alla arbetsplatser. Att man inte alltid får känna sig behövd och meningsfull. Sjukskrivningarna minskar ju inte direkt. Jag ser att det finns saker att göra på tre nivåer: Individ. Arbetsplats. Samhälle.

På framför allt arbetsplatsen har facket, alla ni medlemmar som är facket, en viktig roll. Att jobba med arbetsmiljön, inflytandet, balansen. Det ska banne mig inte vara något deppigt att gå till jobbet. Det ska inte kännas som för kvinnan som inte såg något slut på skiten på tisdagen.

Hädanefter ska jag fira tisdagar. Om onsdag är lillördag borde tisdag få vara lillfredag!

Fem minuter efter att jag hörde kvinnan på gatan dissa tisdagar är jag i tunnelbanan. Någons telefon ringer. Ringsignal? Marvin Gayes Ain´t no mountain high enough. Kan vara en bra inställning när man går upp varje morgon.

Linnéa Klint
Chefredaktör och ansvarig utgivare