”Alla sitter i samma bajsmacka”

”För att få tillräckligt med timmar varje månad måste Malin och Erik alltid ha koll på appen där passen läggs ut. Ett nytt pass signaleras med ett pling i telefonen – ett ljud som har kommit att förknippas med magont. Det tar bara några sekunder för de bra passen att paxas. Det gäller att få upp telefonen först, att tacka ja innan någon annan gör det. De går ingenstans utan telefonen, när de duschar måste den ligga i närheten och råkar den vara i ett annat rum när signalen kommer gäller det att springa. Ibland tar de upp mobilen ur fickan direkt men hinner ändå inte ta passet.

– Om man sitter i lunchrummet på jobbet och det plingar till tystnar alla. Det är skevt, alla konkurrerar om passet. Det skapar en situation där jag blir glad om Malin blir sjuk, för då kan jag äta oxfilé i helgen, säger Erik.

Att hinna kolla om han har några andra planer är det inte tal om, berättar han. Det är bara att trycka ja och sedan hoppas på att han hittar hundvakt åt Bulten. Eller att det inte krockar med en konsert han redan betalat biljetten för.

Malin säger att det inte blir mycket kvar av livet. Hon har jobbat på sina syskons studenter. På midsommar och nyår.

– Mina vänner frågar mig inte ens längre om jag vill följa med på grejer. De har råd att gå ut och äta, kan åka iväg på somrarna. Själv jobbar jag hela tiden men ligger ändå på gränsen till att klara mig. Jag har glidit ifrån dem. Igår blev jag bjuden på en fest jag inte kan gå på för att jag jobbar, nästa år blir jag kanske inte ens bjuden, säger Malin.

De berättar om hur det inte går att planera en vecka framåt. Om hur de känner folk som kan köpa lägenheter, medan Erik flyttat sju gånger på två år och alltid blir lika orolig över att hans få kontrakterade timmar ska ifrågasättas, trots att det bara gällt andrahandskontrakt. Samma personer som har otrygga anställningar på arbetsmarknaden har svårare att få förstahandskontrakt. Idag uppger 88 procent av Sveriges kommuner att de har bostadsbrist. I sökandet efter bostad är det ännu svårare att hitta trygghet på jobbet. Så kompletteras otrygghet med ännu mer otrygghet.

Då och då byter de samtalsämne. Erik säger att han förföljs av dramatik, att det alltid är någon som får hjärtstopp eller faller ihop medan han jobbar. Fem tisdagar i rad har han ringt ambulansen på jobbet. De pratar lättsamt, med inlevelse, skrattar åt absurditeten i sin egen situation.

Vi går in på ICA Maxi, de visar mig butiken. Av 225 arbetare på ICA Maxi i Linköping har bara runt 20 en heltidstjänst. Resten är anställda på två timmar i veckan och uppåt. Sedan Erik och Malin föddes har utvecklingen varit negativ. År 1990 hade drygt hälften av alla som arbetade i detaljhandeln en deltidsanställning. Idag är siffran 64 procent. Andelen som har en tidsbegränsad anställning har mer än fördubblats.

Efter att den borgerliga regeringen tillträdde 2006 skedde något som drabbade alla. Om du vill ha svaret på varför en artonåring idag inte förväntar sig en tillsvidaretjänst efter att de tagit studenten, finns svaret i den anställningsform som infördes år 2007, då överenskommen visstid istället blev allmän visstid.

Året efter att alliansregeringen kom till makten gick någonting sönder.

Nu tilläts tidsbegränsade kontrakt staplas på varandra. Arbetsrätten urholkades. Vi som kom ut på arbetsmarknaden under den här tiden slutade att förvänta oss en plats där vi kan känna oss trygga.

Malin har gått på vikariat efter vikariat på ICA Maxi. Hon har varit på nästan alla avdelningar. Värst var beredningen, där hon stod och bredde mackor tio timmar i sträck.

– Jag har arbetat slut mig på varje ställe. Men på beredningen var jag helt sönder. Jag mådde dåligt, hade inte duschat på typ fem dagar. Då kommer chefen och säger att jag ser lite sur ut. Ja, svarade jag, för jag mår skit. Då gick hon bara därifrån.

Mellan kollegerna är det bra sammanhållning, trots att konkurrensen om jobb alltid är närvarande. Erik beskriver det som att de alla sitter i samma bajsmacka. Det gör att de blir tighta. Bland mjölken och färdigmackorna, fiskdisken och frukten, finns tusen olika berättelser. Men också en gemensam: jakten på jobb.”