”Som småbarnsförälder måste man gå upp och göra frukost varje morgon, fixa middag, finnas där i alla stunder. Det tar en vidare ur sorgen”, säger Andreas Tinglum. Bild: Kicki Nilsson

– När vi gick med den lilla vita kistan mellan oss, Madde och jag, då trodde jag aldrig jag skulle komma över sorgen. Det var fint och värdigt. Familj och vänner var där, även mina jobbarkompisar. Men att begrava sitt barn är så oändligt långt ifrån det man någonsin tror man ska behöva göra.

Vi träffar Andreas Tinglum hemma i köket en vanlig, stökig, flerbarnsfamiljeftermiddag i slutet av augusti. Han har just kommit hem från sitt jobb på butiken Djurens Center i Örebro. Köket är under ombyggnad, en vägg har rivits och nya köksskåp har nyligen kommit på plats. Alice, just fyllda fem, får en smörgås av pappa Andreas och samtidigt en uppmaning att tvätta bort lite av smöret runt munnen.

– Vi sitter här och pratar om din storebror Martin.

Alice nickar leende, skuttar i väg med sin smörgås och sätter sig i soffan framför ett barnprogram. Alice är Andreas och hans fru Madelenes femte barn. Martin var nummer tre.

– Vi pratar ofta om Martin, han är en självklar del av familjen.

Det var på rutinbesöket i vecka 37 som sjuksköterskan första gången hörde dubbla hjärtslag. Efter flera ultraljud fick de besked att de inte skulle vara oroliga, barnet låg bra där han låg i Madelenes mage.

– Tanken på att något kunde vara fel kanske fanns där i bakhuvudet. Ändå var vi så oförberedda. Vi hade haft två fina förlossningar tidigare. Något annat än att det skulle gå bra kunde vi inte föreställa oss.

När det var dags tog de sin färdigpackade väska med babykläder, blöjor, filt och åkte in. På BB vände snabbt känslan av spänd förväntan till bottenlös förtvivlan. Barnmorskan som lyssnade och lyssnade med sin tratt mot magen, som med en bekymrad min rullade in ultraljudsmaskinen. Läkaren som satt där framför dem sedan och sa det ofattbara. ”Barnets hjärta slår inte”.

– Jag tänkte desperat, men vi är ju på ett sjukhus varför är det ingen som gör något?

Andreas tittade länge på deras nyförlösta barn som låg på Madelenes bröst. Sakta gick insikten in. Det fanns inget att göra.

– Det var smärtsamt. Han var så fin, så oförstörd, så lik våra två första. Han – deras lillebror. Samtidigt var jag orolig över Madde, hur skulle hon klara det? När de fick frågan om de ville klä på honom, var Andreas fortfarande i chock.

– Jag tänkte ”Varför?”

Men det var precis det Andreas och Madelene behövde, få pyssla om Martin i lugn och ro. Ta ett avsked. De blev kvar på sjukhuset med Martin i tre dagar, han låg i ett kylrum på nätterna. De pratade och grät, höll om sitt lilla barn, bjöd in släkt och vänner, hade en namngivningsceremoni.

– Det var fint att vi fick den tiden, för samtidigt mitt i sorgen var vi så stolta.

Martin var redan en liten person, någon de väntat på och värnade om.

– Som när fönstret stod öppet och jag la över filten lite extra för att det inte skulle dra på honom.

Kyrkan står mitt i byn i det lilla samhället utanför Askersund där Madelene är född och dit de flyttade efter att ha träffats som kollegor i en djuraffär i Oslo 15 år tidigare.

– Här är jag döpt och konfirmerad, här gifte vi oss och här är även barnen döpta. Det var självklart att Martin skulle ligga här, säger Madelene när vi går tillsammans hela familjen till begravningsplatsen som ligger alldeles bakom skolan ett stenkast från deras hus.

Andreas lyfter upp Alice och bär henne på axlarna. Sjuåringen Adam cyklar bredvid. Strax bakom går storasystrarna Mathilde, 14, och Amanda, 11, som pratar med Madelene om skolstarten och nya lärare.

”Har vi klarat det här, då klarar vi allt”, tänker Andreas ofta. Han vet att de flesta föräldrars största fasa är att mista ett barn, att sorgen är ofattbar men inte ska gömmas undan.

– Det finns en föreställning om att man ska glömma och gå vidare. När vi fick Adam ett år senare, var det många som sa ”Nu är ni väl glada igen”. Det var vi, men vi vill ju inte glömma Martin för det.

De är tacksamma för alla foton de tog på honom på sjukhuset, för hårlocken de klippte av. Varje födelsedag håller de en liten minnesfest med nära och kära. Förr fick man inte prata om sitt döda barn. Det har funnits mycket myter och okunskap om varför det sker. Men många drabbas varje år. Därför är det viktigt att frågan lyfts fram och görs synlig, menar de.

– Jag har också varit den som inte vet något om att få barn som plötsligt dör. Så jag förstår att det är svårt att närma sig. Men själv har jag blivit mindre rädd för andras sorg. På så sätt har jag blivit en starkare person, säger Andreas och ler varmt.

Fakta FLER DÖDA ÄN I TRAFIKEN

2015 föddes 429 barn döda i Sverige.
Ytterligare 282 barn dog innan de fyllt ett år.
20 barn dog av plötslig spädbarnsdöd. 

Vinn en bok!

Andreas och Madelene Tinglum är några av många röster i Ett litet barn dör. Ett ögonblicks skillnad, utgiven av Spädbarnsfonden.

Gilla Tidningen Handelsnytt på Facebook, skicka ett meddelande till oss när det är gjort, senast 18 september. Då är du med i utlottningen av boken.