Den vilda ledaren

Sjuttiosex anställda hade bestämt träff utanför arbetsplatsen på vin- och spritlagret Lagena i Stockholm

klockan 05.30 måndagen 15 juni 2009. Jessica Moya var nervös. Skulle de verkligen komma? Men hon var inte först. Mer och mer folk strömmade till. De var redo. Hon kunde pusta ut.

På fredagen veckan innan hade de anställda haft ett möte i fikarummet. ”Är det någon som är emot så säg det nu. Annars vill vi ha strejklistor på dem som anmäler sig för att strejka”. Jessica Moya var en av dem som var med på mötet. Hon visste att det var emot reglerna att gå ut i strejk på ett företag med kollektivavtal. Fredsplikten. De kunde bli av med jobbet, få betala skadestånd.

Hon och några arbetskamrater hade just avgått ur fackklubbsstyrelsen.

– Vi i styrelsen kunde inte uppvigla till en strejk, som förtroendevald har man en roll att bevara fredsplikten. Och min kampvilja var mycket starkare.

Missnöjet berodde på neddragningar, hot om frysta löner och försämrade arbetsvillkor.

– Vi kunde se att samtidigt som våra arbetskamrater blev varslade och fick gå så fortsatte företaget att ta in allt fler inhyrda. Jag fick en känsla att de byttes ut.

När så ett nytt varsel lades på ett 30-tal personer fick arbetarna nog. Jessica Moya pratar om något hon kallar den gemensamma nämnaren. I det här fallet, trygghet. Att ha ett jobb att gå till.

– Hittar man den kan man göra någonting stort. I början var det några som ville strejka bara. Om du gör det som de längst fram i ledet vill, då hade vi tappat alldeles för många. Men gör du hela tiden det som det bakre ledet vill så kommer du per automatik få med de längst fram. Till slut kom vi till den punkten att alla ville strejka. Annars hade vi aldrig genomfört det. Det som var väldigt fint var kamratskapen.

Klockan 06.00 gick Lagenaarbetarna ut i vild strejk. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Handels fördömde aktionen. Polisen och media var snabbt på plats. Snart anmälde arbetsgivaren strejken till Arbetsdomstolen, som skulle avgöra om det var en olovlig strejk eller inte. Men arbetarna visste redan svaret.

Åtta år senare får Jessica Moya tårar i ögonen när hon berättar.

– Jag bröt ihop på torsdagen eller fredagen. Min mamma var rädd. Jag är ju från Chile där det var diktatur. Där mördar man fackföreningsledare. Du kan inte förklara oro, alla människor bär på en historia. Det här var min.

Hon minns fortfarande sin mans stöttande ord den där dagen när allt rasade. ”Om du tror på dig själv och tror på att du gör det rätta så är det alltid värt att kämpa för. Och då kommer vi alltid stå bakom dig.”

De 76 arbetarna blev stämda och riskerade böter på 3 000 kronor var. För Jessica Moya och två till som ansågs vara strejkledare handlade det om 5 000 kronor. De fick oväntat hjälp från en grupp som kallade sig Lagenaarbetarnas vänner. De ordnade en insamling.

– Jag tror vi fick 104 893 kronor. Varje meddelande på kontoutdraget var värt sin vikt i guld. En skrev ”jag har inga pengar och är arbetslös men kämpa på!” Det blev en sådan kraft. Än i dag är jag tacksam för allt stöd vi fick.

De slapp betala skadestånd. Arbetsgivaren drog tillbaka kravet. De anställda hade vid det laget slutat strejka och var tillbaka på jobbet. Pengarna som samlades in gick till förlorade inkomster och till andra arbetare som behövde stöd.

Trots strejken fick 26 anställda gå från företaget. Jessica Moya blev invald i fackklubbstyrelsen igen och har i många år varit ordförande. Senaste åren har hon varit tjänstledig för att plugga till fritidsledare. För några veckor sedan fick hon nytt jobb.

– Om jag väljer att byta bana så ska det vara mitt individuella val.

Strejken bröt mot fredsplikten men hon är stolt över vad arbetarna på Lagena åstadkom. Det blev en stor debatt om inhyrning. Hon ser hur de yngre som var med då engagerar sig fackligt.

– Alltid efter en sån här händelse går man in och analyserar, var det smart? Man tar alltid lärdom av alla handlingar man gör. Men av att inte göra nånting kan man heller aldrig lära sig något. Det är viktigt. Om du skulle fråga mig om jag skulle göra det igen? Ja – utan tvekan.