Psykisk ohälsa kan se ut på så många sätt. Mer allvarliga och mindre allvarliga symptom. Men ändå är det så få som pratar om det på jobbet. Håller uppe fasaden. Innan det blir så illa att man inte kan. Just jobba. Och fasaden rämnar.

PARADOXEN. Det finns en öppenhet i samhället. Många berättar om diagnoser, om psykisk ohälsa. Kända personer och gemene man träder fram. Samtidigt har vi ett arbetsliv som ställer höga krav på individen. Att vara flexibel, initiativrik, hålla högt tempo, kunna allt, vara en superkraft typ. I det sammanhanget är det inte lika sexigt att berätta att man inte orkar som andra. Du är väl effektiv lilla vän?

PARADOXEN. I denna artikel kan du läsa om att de som berättar på jobbet upplever att de får sämre utveckling och lön, och korkade kommentarer. Samtidigt tycker de att arbetsmiljön blev bättre på det stora hela. Att berätta var det enda de kunde göra för att få förståelse och anpassning. Hjälp att organisera arbetet, deltid för återhämtning, flextid?

PARADOXEN. Det som är ens svaghet, kan bli ens styrka. Hyperfokus, driv, känslighet, självinsikt. Kan vi inte bara döda alla förlegade stereotyper? Man är inte knäpp för att man har psykisk ohälsa.

Jag vet att alla chefer inte är sinnebilden av den man vill berätta om sin psykiska ohälsa för, men jag röstar ändå för att vara öppen. Tystnad leder till att man förnekar sina behov. Otroget. Ohållbart. Tystnad leder till skam, okunskap och att ens problem inte får en lösning. Och i ett samhälle där psykisk ohälsa växer är det ett mindre framgångsrikt koncept, kan jag tycka.

Men jag ser ett problem. Ett stort. Nästan var fjärde person säger att de inte kan tänka sig att ha en kollega med psykiska problem. Med den inställningen blir det svårt att förbättra läget.

Så min första lektion till dig. Börja med dig själv. Din egen rädsla.

Linnéa Klint
Chefredaktör och ansvarig utgivare