Varför vill ingen jobba med en som Ellis?

Hela Ellis kropp skakar. Det som från början hade varit några nätter utan sömn hade gått över till månader av sömnlöshet. På repeat i huvudet: vilken otrolig fuck-up han är. Alla är ute efter honom. De iakttar. Viskar. Förföljer. Sticker vassa nålar i honom. När Ellis tror att han andas åt sina släktingar kör föräldrarna honom till psykiatrins akutmottagning. Det är där kroppen börjar skaka och Ellis förbereder sig på att dö.

Men han dör inte. Han har haft sin första psykos. Det ska komma att bli tre till under de 15 år som följer.
 
Ellis är lång, väldig lång, tänker jag när han öppnar dörren till sin etta i Stockholm. På köksbordet bland vattenglas, blomkrukor och tidningar ligger hans cv. Jobben är många och korta. Lager, butiker och handelsträdgårdar.

75 procent
har psykisk ohälsa i sin närhet.

Ellis är 29 år när han 2002 får sin första psykos. Han beskrivs som manisk och medicineras. Det ska mildra hans upprymda och energiska sida, den som inte tillåter återhämtning och vila utan hela tiden stressar honom vidare. Efter några månader skrivs han ut. Livet rullar på. Han har det som folk har det som mest. Får jobb i en båtbutik. Där kommer hans nördighet för segling till sin rätt.
– Jag kunde direkt se om det var en motor- eller segelmänniska. Utifrån det kunde jag berätta ingående om våra varor och historiken runt omkring. Det var så härligt. Kunderna uppskattade det också.

I båtbutiken mår Ellis bra och vill helst glömma sin psykiska ohälsa. Därför berättar han inte för arbetsgivaren eller sina kollegor. Hur man verkligen mår är heller ingenting det pratas om på arbetsplatsen. De anställda är få och kunderna många. Ellis jobbar åtta timmar om dagen, sex dagar i veckan. Det håller ett tag. Men när jobbstressen ökar och återhämtningen uteblir kommer sömnproblemen. Sedan värdelöshetstankarna. Han börjar missköta jobbet. Får svårare att läsa av kollegor och kunder. Visst vill de skada honom? Fortfarande frågar ingen hur han mår.
– Självklart syntes det att jag hade mycket ångest. Men jag vill inte klandra dem för att de inte frågade. Det är svårt.
Till slut sägs han upp.
– De sa arbetsbrist, men jag vet varför. Jag funkade inte.

25 procent kan inte tänka sig att arbeta tillsammans med någon som har psykiska problem.

Vi är framme vid 2006 och Ellis får diagnosen schizoaffektivt syndrom. En diagnos som ligger mellan bipolär sjukdom och schizofreni. Tillståndet förvärras vid stress. Det gör att han behöver mycket tid för återhämtning. I perioder kan han behöva vara sjukskriven.
– Jag ångrar att jag inte redan från början berättade om mina psykiska problem för butiksägarna. Kanske hade jag kunnat behålla jobbet då. Om de hade kunnat förstå och om arbetet hade kunnat anpassas efter mina behov, exempelvis inte jobba sex dagar i veckan och fler möjligheter till raster.

Telefonen ringer i Ellis etta. Det är hans pappa. De hörs i stort sett varje dag. Med flackande blick reser han sig, går till vardagsrummet och svarar. Rösten är ansträngd. Flera gånger försöker han avsluta: ”Jag ringer dig sen.” Tillbaka i köket tar han fram en kanellängd och bryter loss en bit. Han bjuder inte. Lägger händerna på bordet. Flyttar dem till vänster, till höger och till vänster igen. Han säger att han skriver dikter och går för att hämta dem.
– De handlar om min längtan att träffa någon att bilda familj med och om min värdelöshet.

50 procent riskerar
att drabbas av psykisk ohälsa.

Första minnet av sin psykiska ohälsa utspelar sig på en stor sten i skogen. Han är 20 år och gör värnplikten. En energisk, glad men klantig skit som alltid bjuder lumpargänget på ”Dagens Ellis”. En eftermiddag på väg in i tältet där kompaniet sover hör Ellis hur en av killarna pratar om hur konstig han är. Marken viker sig under hans fötter. Han måste fly och springer rakt ut i skogen. Utmattad sätter han sig på en sten.  Han upptäcker att han tappat sin kniv. En soldat utan kniv. Hur kan han ens få göra lumpen? Fattar han hur värdelös han är? Efter det varken sover eller äter Ellis. Till slut skickas han hem.
– Jag gjorde väl några trevande försök att prata med någon. Det har tagit väldigt lång tid att få rätt hjälp och kontroll över min behandling. Självförtroendet har stukats många gånger.

2010 diagnosticeras han även med asperger (autismspektrumtillstånd). Hans maniska sida försvann med senaste psykosen.
– Psykisk ohälsa är komplext och föränderligt. Det är som med diabetes. Tar jag mina mediciner och inte stressar kan jag vara fri från sjukdomen och psykoserna, kanske för alltid.
Han försöker ta hand som sig. Ett jobb skulle hjälpa också. Båtjobbet är inte det enda arbetet som rykt. Han har några trådar ute. Han hoppas. Vet att han kan och vad han behöver.
– Jag kommer att berätta om min psykiska ohälsa. Inte allt och inte för alla. Men för att arbetsgivaren ska kunna hjälpa måste han eller hon veta vad jag klarar av och inte klarar av.

Han har övat på att berätta och nu vill han hjälpa andra. Därför är han ambassadör på Hjärnkoll, som arbetar för att öka öppenheten om psykisk ohälsa. Via dem kan arbetsgivare anlita personer som Ellis för en skräddarsydd utbildning om psykisk ohälsa, återhämtning och stöd. Under kursen berättar han även om sina egna erfarenheter. Men i den här intervjun vill han vara anonym.
–  Jag vill ha kontroll över vilka jag berättar för. Jag vill ha dem framför mig, så jag kan ta följdfrågor.

36 procent
känner ångest, oro och ängslan.

Det går några dagar och jag mejlar ett utkast på artikeln till Ellis. Får inget svar. Det går en dag. Jag tänker att han hamnat i en psykos. Efter tre dagar får jag ett mess. Han har varit på landet och saknat uppkoppling. Jag skäms.
Ellis är inte sin diagnos.
Han har en kommentar till texten.
– Jag är så ledsen att jag inte bjöd på kanellängden.
Han är orolig att framstå som ohyfsad. Förklarar att det är svårt med sociala sammanhang ibland, det har med hans asperger att göra. Sedan säger han att han fått jobb. Han ska städa en livsmedelsbutik några dagar i veckan.
– Det är en början. Det är i alla fall en början.

Fotnot: Siffrorna i texten är hämtade från regeringens nationell samordnare inom området psykisk hälsa, Folkhälsomyndigheten och Hjärnkoll.