December, två år sedan. Blöder näsblod i fikarummet. Jag har tuggat min mat nästintill panikartat för att så fort som möjligt kunna hjälpa till med frysleveransen. Borde få betalt för att äta, jag gör det så snabbt. Har hetsat i mig en och en halv skiva vörtbröd. Den sista brödhalvan ligger på bordet, den är täckt av blod. Det dramatiska barnet i mig tror att min näsa har löpt amok på grund av julstressen, men jag inser att det är för att jag är inomhus hela tiden. Den torra luften i butiken har samma effekt på mitt ansikte som om jag skulle stå framför en gammal kupévärmare. Det är så torrt och sprött. Min näsa är en ihålig liten skorpa.

Det är inte stress men det ser ändå dåligt ut när jag senare sätter mig i kassan med två bomullstussar (förvisso omsorgsfullt) uppstoppade i näsan. Jag andas med munnen och låter som en trasig biltuta när jag pratar med kunderna. ”God jul!” tänker jag att jag säger men det låter bara ”lulu”. Ingen kund lägger märke till det. De måste hem och steka grejer.

Det finns två olika sorters lediga människor på julen. De effektiva, som ser till att allt blir gjort. Och sen finns de som vet om att allt blir gjort (av någon annan). De där personerna gör märkliga saker i butikerna. Strosar runt. Börjar prata med någon med samma kroppsbyggnad om snöskyfflar. De har så mycket tid att de kan vara lediga när de inte är på jobbet. Det blir en så konstig kontrast mellan de som skyndar hem och de här personerna som bara står.

Jag riktar mitt bomullspackade ansikte mot tidningshyllan. En man säger ”God Jul!” Inte bara till mig utan till alla som går förbi honom. Han är ingen tomte, han är bara ledig och vill prata med någon, för han har tid med det. Han har stått där i tio minuter och ropat god jul. Jag hinner tänka ”Vad i hela guds namn är det du sysslar med där borta?” Allt blir så märkligt. En stackars kvinna rusar fram till mig och är, på riktigt, nära tårarna när hon frågar hur prinskorven kan vara slut även i dag. Samtidigt står den här mannen och ropar GOD JUL!! Till ett par som går förbi honom. Det är surrealistiskt. Det blir ännu värre sen, för de går ut tillsammans. Hon är på bristningsgränsen, håller gubben i handen. Han ropar ”GOD JUL!” igen till någon han inte känner, och ler.

Vissa går in i väggen av sin egen ledighet. Jag blöder näsblod. Förvisso inte av stress. Men det är under högtiderna som många skeva ansvarsfördelningar lyser igenom. Både på arbetet och hemma.