När jag ska låsa upp min cykel vid stationen knackar en tant på min axel. ”Vad är klockan?” frågar hon. Jag svarar att klockan är tre. Hon säger tack. Jag säger också tack. Typ, tack för att hon frågade. Nöjet var, tydligen, på min sida. När hon har gått iväg funderar jag på varför mitt service-leende är fastklistrat i ansiktet. 

Det är likadant på gymmet. Jag är där för mina ryggproblem efter många år i kassan, men jag har fler arbetsskador som gör sig påminda. En enorm kille frågar om jag är färdig med roddmaskinen och det är jag inte, men jag påstår det. Jag känner också omedelbart en vilja att sälja maskinen till honom och sen kanske visa honom runt i gymmet, och önska honom en bra dag. Som tur är går jag bara därifrån. 

Det blir som att jag intar någon slags krigsposition varje gång en okänd person pratar med mig. En attack av trevlighet, trots att jag inte är på jobbet. Det verkar som jag aldrig kommer vara en kund, hur mycket du än tror att jag är en kund. Jag kommer alltid vara den som vill vara trevlig, jag jobbar med service ideellt överallt. Det kanske dock inte är den sämsta arbetsskadan man kan ha. 

En gång råkade jag svara i min telefon när en försäljare ringde. Efter flera minuter där jag så artigt som möjligt försökte tacka nej skulle vi lägga på. Då sa jag ”tack så mycket, det var jättetrevligt att du ringde”. Och det var det ju inte, men det kändes helt naturligt att avsluta så. 

En bekännelse till. Jag frontar mitt eget skafferi. Alltid maten med kortast datum längst fram i skåpen och i kylen, som att jag ska lura mig själv att ta den först. Och gud nåde mig om jag någon gång skulle kasta något ur kylen utan att låta produkten genomgå smaktest, syntest och personlighetstest. Ingenting ska gå fördärvat. Den arbetsskadan jag är mest stolt över. Svinnskräcken. 

Ibland får jag också servicepsykos när jag handlar i andra matbutiker. Är alltid nära på att titta upp och säga hej till de andra som handlar. Står i kön och förbannar alla som inte ställer varorna åt rätt håll eller sätter upp pinnen i kassan. Mina egna varor är pinsamt korrekt placerade. Nästan så att personen i kassan blir rädd. Man kan se det som att min anställning egentligen aldrig tar slut och att jag jobbar med service på livstid, eller så har serviceyrket bara gjort mig lite trevligare. Men jag måste sluta säga till telefonförsäljarna att det var trevligt att de ringde.