Efter åratal av dokusåpamentalitet med öråd, illojala pakter och tjyv- och rackarspel verkar den äntligen vara på väg tillbaka – snällheten! Den senaste tiden har Bamseanhängare och luttrade söndagsskoleelever kunnat frossa i artiklar om att snälla människor är både framgångsrikare och smartare och dessutom sover bättre.

Poeten Bob Hansson har skrivit en hel bok om att vara snäll och på mången Spotify-lista sjunger Kent fortfarande ”Var lite snällare än du måste vara”. Till och med Google har insett vikten av att vara snäll. Efter flera års forskning på vad som egentligen gör ett team framgångsrikt kom de fram till att de som jobbade mest effektivt var de som var snälla mot varandra.

Som servicearbetare förväntas man väldigt ofta vara snäll. Det verkar liksom ingå i jobbet.

– Äsch, du bjuder på kassen, va? Du som är så snäll.

– Amen, var lite schyst då, jag glömde legget i bilen ju.

Och vem inom handeln har inte någon gång avbrutit sin rast för att det är kö i kassan? Eller tagit ett extrapass fastän man egentligen planerat att gå på bio? Värst är det förstås för dem med otrygga anställningar. De som står i beroendeställning och tänker att de är tvungna att vara snälla och glada och så himlans trevliga för att få fler timmar. Som alltid ställer upp, är så flexibla att de nästan går av. Som säger ja och amen och biter ihop och kanske till och med känner sig tvingade att se mellan fingrarna när någon annans fingrar råkat hamna på ett ställe där de inte borde vara. Men då handlar det förstås inte om att vara snäll längre, utan om att vara rädd.

Men då handlar det förstås inte om att vara snäll längre, utan om att vara rädd.

Och är det något som inte hör hemma på jobbet så är det rädsla. Schysta arbetsgivare med schysta villkor måste bli fler, för visst borde det vara en rättighet att vara snäll för att man vill, inte för att man känner sig tvingad?

Och att vara snäll handlar ju inte om att göra avkall på sig själv, utan om att visa omtanke om en annan människa. Det handlar om att göra någon annan större, men utan att göra sig själv mindre. Och det behöver ju inte vara så märkvärdigt.

Ett leende, ett hej, ett ”Snygga skor, var har du köpt dem?” räcker längre än man tror. Det borde vara självklart, inget man ska behöva tänka på. Men kruxet med saker man inte tänker på är att man ofta glömmer bort dem.

Det här är min sista krönika och som ett sista ord på vägen vill jag skicka med: Var snälla mot varandra. Inte för att ni känner att ni måste, eller för att det är en del av jobbet. Utan för att det gör gott. För alla.