Även andra som kommit till tidningen under åren reagerar på tystnadskulturen i branschen. På att handelsanställda är rädda för att prata med media. På att vi blir hänvisade till någon snubbe på huvudkontoret när vi vill ställa en fråga om vardagen på golvet, som snubben på huvudkontoret inte har en aning om. På att anställda ringer tillbaka med gråten i halsen efter att vi publicerat en intervju med dem, för att de fått en åthutning av chefen. Anställda som inte ens anonymt vill prata med oss av rädsla för att bli av med jobbet. Anställda som av arbetsgivaren förbjudits att uttala sig. Chefer som vill sitta med under våra intervjuer med er. Chefer som ringer och skäller för vi pratat med hens personal. Det kan handla om fullständigt okontroversiella ämnen. Att man blir trött, det är bara förnamnet.

Vi blir hänvisade till någon snubbe på huvudkontoret när vi vill ställa en fråga om vardagen på golvet, som snubben på huvudkontoret inte har en aning om.

Tystnadskulturen är farlig. När tystnaden lägger sig kommer problem inte upp till ytan, och problem får ingen lösning.

Att sätta munkavle på sin personal är inte okej. Yttrandefrihet gäller även på jobbet. Samtidigt finns en lojalitetsplikt att tänka på. Om du vill larma om något som inte står rätt till ska du ta upp problemet med chefen först. Ditt syfte har också betydelse. Du ska vilja lösa problemet. Är du bara ute efter att skada eller är allmänt förbannad på chefen, då ska du prata med kompisen i stället för tidningen.

I mitt jobb vill jag att ni ska berätta om hur ni har det på jobbet eller om hur ni mår i största allmänhet. Era historier ger tidningen en personlighet. Och om jag vill att ni ska berätta, då måste jag bjuda på mig själv:

Jag känner ofta att jag inte är tillräckligt bra.
Jag har ett rätt sunt förnuft som jag tycker är användbart som chef.
Jag har gråtit på jobbet.
Jag är väldigt rädd för döden.
Jag har skolkat en gång, från en tyskalektion med Marianne på högstadiet. Minns fortfarande skammen. Gjorde aldrig om det.
Det är inte alltid jättelätt att vara chef.
Jag har sommarjobbat svart.
Jag har hållit käft på jobbet, och skämts för min feghet.
Jag kan jobba hur mycket som helst, men vardagssysslor dränerar mig på energi.
På väg till jobbet händer det att jag vill vända hem, bli det där barnet igen, gömma mig från alla krav.

Jag har hållit käft på jobbet, och skämts för min feghet.

Man ska skratta, gråta och bli förbannad av att läsa Handelsnytt. Det blir man inte om ni håller tyst. Tystnaden talar inte. Vi hörs.