”Har du inventerat lådorna där nere” skriker jag i sömnen till min dåvarande pojkvän. Yrvaket tittar han upp på mig och frågar irriterat: ”Är du på jobbet nu igen Matilda?” Då vaknar jag upp ordentligt och skäms. Jag skäms ögonen ur mig, för jag vet hur trött han är på mig och mitt eviga jobbtjat. Ibland sitter jag hos honom och gråter på kvällarna för att jag är så stressad.

Så här ett år senare, med ytterligare en relation kasserad och en ny jobbtitel att leva upp till, så kan jag inte låta bli att undra: varför var jag så stressad? Ingen höll ju på att dö, mitt jobb som butiksansvarig var liksom inte SÅ viktigt, jag opererade inga hjärtan eller räddade katter från brinnande höghus.

Ingen höll ju på att dö, mitt jobb som butiksansvarig var liksom inte SÅ viktigt

Men det var så det kändes för mig. Jag trodde nåt skulle dö inom mig om jag inte lyckades, om jag inte sålde mest, motiverade personalen bäst, var en duktig flicka.

När mitt korta förhållande tog slut klippte jag av mig håret. Jag slutade sminka mig. Jag försökte mig på någon slags nystart av mig själv. Jag blev glad på jobbet och hade kul med mina kollegor.

Men vet ni, det kommer inte komma någon magisk vändning som ni är vana vid i såna här krönikor. För faktum är att jag senast denna jul grät på lagret. Jag vaknar fortfarande kallsvettig på nätterna för att jag ännu en gång drömt att min chef gett mig sparken.

Jag drömmer ständigt att mina vänner överger mig för jag är en misslyckad person.

Jag drömmer ständigt att mina vänner överger mig för jag är en misslyckad person. Jag vet inte varför jag är så här, en duktig flicka? Jag vet inte varför jag mäter min lycka enbart i framgång. Det är livsfarligt, som ett självskadebeteende, om jag inte är bäst – vem är jag då? Om ingen bekräftar mig – finns jag då?

Jag klipper av mig håret för någon slags befrielse som aldrig kommer. Jag analyserar mina jobbsiffror in i döden och mitt utseende ner i varje por. Och frågan jag ställer mig är: kan jag inte bara få vara? Kan jag inte bara få andas frisk luft och simma på ytan för en gångs skull?

Ibland, i stressens värsta perioder, tänker jag att livet alltid kommer förbli så här

Ibland, i stressens värsta perioder, tänker jag att livet alltid kommer förbli så här. Innerst inne vet jag dock, tack vare terapi, att nåt slags ljus faktiskt finns i tunneln, att mitt människovärde inte sitter i prestationer. Men däremellan, ja däremellan är det ett rent helvete.

Så ta hand om dina kollegor och dina vänner som sliter sitt hår i stress och frustration, visa er uppskattning, för det är sånt vi behöver – vi duktiga flickan-narkomaner som bara vill försöka simma på ytan emellanåt.