Jag har krisat lite den senaste tiden. Ja, inget nytt under solen om ni frågar mina vänner. Denna gång handlar det om mitt värde.
Inte nåt känslomässigt babbel om mitt inre människovärde, inget kletigt kärleksdrama om att sätta gränser till sin partner. Nej, jag vet inte längre vad mitt jobbmässiga värde är. Hur mycket är jag värd I PENGAR?!
Jag vet inte varför det är viktigt, kanske är det drömmen om att någon gång köpa lägenhet som triggat i gång denna oattraktiva besatthet?
För oattraktivt är det nämligen, att vilja diskutera pengar och ens egna värde i samma mening.
Jag har en vän som är chef. Hon berättade en gång för mig om att hon alltid ryggade tillbaka när eventuella rekryteringar började diskutera lön, lönen skulle nämligen inte vara avgörande.
Är det fel att tycka att ens arbete ska vara utmätt i pengar på kontot i stället för tacksamhet och ryggdunkar?
Ville man diskutera sin lön innebar det att man var mer intresserad av pengar än att utveckla sina arbetsuppgifter. Men varför ska det vara så fult att vilja tjäna pengar? Är det fel att tycka att ens arbete ska vara utmätt i pengar på kontot i stället för tacksamhet och ryggdunkar?
Varför vill man så gärna att ens chef ska se en, men man vågar sällan be dem höja ens ekonomiska värde.
Jag har en annan vän som berättade för mig att hennes mål är att tjäna 100 000 kronor i månaden innan hon fyller 30 år. Fattar ni hur många lägenheter i Stockholm (nåja, utanför tullarna) jag kan börja spara till med de pengarna? Hon vet sitt värde.
Jag däremot, jag vet ingenting. Vad är jag egentligen värd för min arbetsgivare? Jag sitter hemma och biter mina naglar samtidigt som jag stressat loggar in på min bank. Ännu en gång inser jag att jag inte lyckats skrapa ihop tillräckligt för att lägga undan något denna månad heller. Är det nu jag ska ta SNACKET med min chef, snacket om att jag förtjänar mer pengar?
För så är det, jag är ledsen alla arbetsgivare, alla med fancy utbildning som ska utvärdera om vi är rätt personer för er tjänst: vi behöver pengar.
Jag är ledsen alla arbetsgivare, alla med fancy utbildning som ska utvärdera om vi är rätt personer för er tjänst: vi behöver pengar.
Vi vill resa med våra vänner, köpa katter som vi kan klappa varje söndag när livet känns piss, vi vill gå till jobbet med en inre glädje om att vi värdesätts. För hur mycket ni än önskar så betalar inte er tacksamhet våra hyror, att ni ”ser mig kämpa” gör inte att jag, Emma, Nasim och Martina kan åka på den där drömsemestern i Frankrike i sommar.
Sen så älskar jag mitt jobb och era ryggdunkar. Jag ville bara tillägga det ifall en eventuell arbetsgivare läser denna krönika. Och kanske att ni tror ni vet mitt värde i pengar, men jag tror tamefan jag förtjänar mer.
