Arbetet i handeln kräver att vi slänger tonvis med varor. Det är mer lönsamt att slänga mindre attraktiva varor och sälja nya till fullpris än att rea ut gamla.

Påtagligast är det inom färskvaruhandeln. Många varor fraktas hela vägen till butik bara för att slängas. Hur många varor kasseras för varje produkt som konsumeras? En apelsin blir dålig i en påse med nio andra. Hela påsen slängs. En vagn med pelargoner har inga blommande knoppar för tillfället och några gula blad, men majoriteten skulle ta sig om de fick komma ut i solen. Hela vagnen slängs.

Vinst till högt pris

Finns det något hopp för en bransch som drivs av konstant tillväxt att anpassas till rådande verklighet? Vinsten sker till ett högt pris. Vi måste sänka våra utsläpp radikalt för att undvika katastrofala konsekvenser. Om permafrosten tinar följer snabba temperaturhöjningar och svårförutsägbara scenarier. Klarar företagsformen vi är anställda under att axla denna utmaning?

Kortsiktiga mål att öka lönsamheten sker ofta på bekostnad av både miljö och arbetare. Företagen stoltserar med sina miljöinitiativ men faktum kvarstår – vår sektor drivs av ökad konsumtion, inte minskad. 

Att veta att vi måste ändra vårt samhälle radikalt samtidigt som en arbetsköpare kräver ’business as usual’ skapar en smärtsam dissonans.

Malin Sternesjö

Den största påfrestningen för mig i min yrkesroll är inte otrevliga kunder eller rånrisken. Den största påfrestningen är glappet mellan vetskapen om att vi måste konsumera mindre för att dämpa klimatförändringarna och att min arbetsroll kräver att jag uppmuntrar till motsatsen.

De flesta kan inte bara säga upp sig, många av oss trivs med jobbet. Men att veta att vi måste ändra vårt samhälle radikalt samtidigt som en arbetsköpare kräver ”business as usual” skapar en smärtsam dissonans. Det kräver att jag stänger av den del som oroar sig för hur världen ska se ut när mina framtida barn tar studenten, eller om nästa sommar blir lika torr som föregående.

Otillräckligt

Jag känner mig maktlös. Alla initiativ som arbetsköparen går med på känns otillräckliga. Visst, det är bra att gå över till digitala kvitton men hur stor skillnad gör det när affärsmodellen leder till att vi slänger tonvis med fungerande varor?

Så länge en stor del av varorna kastas och konsumtionen ökar snabbare än vad vi kan effektivisera produktionen spelar det liten roll. Vi måste sänka nettoutsläppen.

Maktfaktor

Jag vill inte bli cynisk, jag tror cynism leder till passivitet och vi behöver vara aktiva för att lösa klimatkrisen. Men uppförsbacken känns brant när åtgärderna som krävs är mycket mer drastiska än de företagen kan tänka sig införa. Vi enskilda arbetare har liten makt över situationen, till skillnad från företagstopparna. Men tillsammans är vi en maktfaktor.

Är det någon mer som går i samma tankar som jag?