I dag frågade en kund var den gröna peston står. Jag följde med honom till hyllan och passade på att tipsa om ett schyst recept. Eftersom jag i sista minuten hade fått trettioelva pallar frukt och grönt att packa upp blev jag bara stressad av att bli störd och sa kort att peston står i andra gången till höger.
I dag ville den där fina stammisen som bor på äldreboendet intill berätta att hon skulle bli gammelmormor, jag stannade till en minut och vi pratade lite om livet jag hann inte stanna till eftersom det var ont om personal i kassan, och ”Personal till kassa 1” var det enda jag hörde.
I dag kom en kund strax före stängning. Han hann med allt och var supertrevlig, jag önskade honom en fin kväll och gick hem med en bra känsla men jag vågade inte möta hans blick. Minnena på näthinnan från rånaren som kom vid stängning förra året gjorde att jag tittade ner och säkert gav ett ganska otrevligt intryck.
I dag kom kanske världens roligaste kund och drog kanske världens roligaste skämt, jag skrattade så jag nästan kissade på mig jag fick hålla tillbaka skrattet för att inte kissa på mig. Jag hade jobbat ensam i fem timmar och inte fått gå på toa.
Säljproffsen säger att provrummet är ett bra ställe för sälj, så jag går dit emellanåt och det är alltid någon kund som blir glad över att jag hämtar en annan storlek eller är smakråd men eftersom så många lämnar kvar sina provade plagg i provrummet, går tiden mest åt till att röja.
Lunchrast! Jag går till vårt nya lunchrum. Ljust, fräscht, snygga möbler, trivsamt helt enkelt lunchrum som är ett kombinerat lager med kartonger och kollegor som springer ut och in, hämtar varor och ställer frågor. Man vill bara slänga i sig maten och gå någon annanstans, för att kunna koppla bort jobbet lite.
Jag fick ett sms i morse, från dottern som är på läger och ville säga att hon saknar mig från chefen som undrade om jag kunde hoppa in på ett pass om en timma. Det är så det funkar för mig. Jag har inga garanterade timmar utan får bara jobb när de messar. Jag kan aldrig vila i att ha ett schema och en förutsägbar inkomst. Mår så dåligt av det.
I dag jobbade jag stängning och kunde gå från jobbet i tid men några kunder dröjde kvar och jag missade sista bussen. Min man fick komma och hämta mig trots att han hade gått och lagt sig.
I dag kom en kund och frågade om vi hade en tröja i en annan storlek, jag gick till lagret och hittade en, hon köpte den samtidigt slet en annan kund i mig med sina frågor och jag ville bara skrika ”jag är inte din hundvalp, du får vänta på DIN TUR”!
I dag blev det superlång kö i kassan, så jag ringde på min kollega som öppnade en till men eftersom det inte fanns någon som kunde öppna en kassa till växte kön, och kunderna var så irriterade. En del lämnade sina varor och drog.
I dag flöt allt på bra med raster är det enda jag ätit en stödbanan bakom kassan.
Fotnot: Kommunals kampanj ”Mer tid är möjligt” är uppbyggd på samma sätt som min text. Med inspiration från den är detta min version, ur handelsanställdas perspektiv.
