Du vaknar, klär på dig, häller upp en kopp kaffe, drar till jobbet, kämpar på, kommer hem, är för trött för att göra något, tittar på tv, går och lägger dig i tid så du orkar göra allt i morgon igen.
Det är en cykel många av oss känner igen. Det är även en cykel som tär på många av oss. Utan att vi vet om det orsakar den enorm skada. Den skadan växer och när vi väl känner av den kan det vara försent.
Video från YouTube
Genom att börja spela videon godkänner du YouTubes dataskydsspolicy.
För den där cykeln kan du upprepa dag ut och dag in i flera år. Visst kanske det känns jobbigt eller visst, du kanske drömmer om en annan ork, ett annat humör men du tuffar på. Men en morgon när du ligger i sängen, alarmet går och du öppnar ögonen precis som vanligt så känner du något annorlunda. Något du inte känt förut, något som inte stämmer. Du kan inte kliva upp.
Visst kanske det känns jobbigt eller visst, du kanske drömmer om en annan ork, ett annat humör men du tuffar på.
Hjärnan skriker ”upp” men kroppen säger ”nej”. Det är redan försent. Jag minns hur svårt det var att den morgonen hålla tårarna inne. Jag ville lägga på mig mitt vanliga skal, låtsas som om allt var bra, men det gick inte. Jag var utbränd och jag behövde acceptera det.
Jag vet hur det känns och jag vet hur förbannat jobbigt det är att behöva komma till den insikten. Jag minns rädslan för vad alla andra ska tycka. Är jag svag? Är jag inte tillräcklig? Det är en oerhört påfrestande situation som kan tyckas vara utan lösning och utan ände. Men det finns hjälp, du måste bara våga och orka ta tag i dina problem. Jag var hemma några månader, jag samlade ihop mig, tog tid med min familj och är nu mentalt på ett ställe jag älskar och jobbar på en trygg plats med omtänksamma kollegor. Hade jag fortsatt i samma spår vet jag inte vad som hade hänt. Jag är tacksam för de som såg igenom skalet och förstod att bakom allt så är det något som är fel, framför allt tacksam för min fru. Hon förstod långt innan mig att något var på tok. Jag hade tur, men alla har inte det.
Jag minns rädslan för vad
alla andra ska tycka. Är jag svag? Är jag inte tillräcklig?
Tro mig, folk ser när något har gått snett. De som känner dig på djupet kan ofta veta långt innan dig att du behöver varva ned och tänka om. Fundera för dig själv. Orkar du med ditt jobb? Får du energi eller tar det bara energi? Trivs du? Det finns många faktorer som spelar in men det är upp till dig att få bitarna att falla på plats. Tänk efter och tänk om innan det är för sent. För när du väl hamnar i skiten finns det inga garantier att du tar dig ur. Det är vanligare än du tror och en ”Det kommer inte att hända mig”- attityd hjälper inte. För din familjs, för dina kollegors men framför allt för din egen skull: Ta hand om dig.
