En natt i naturen ger Anders ny arbetskraft

Han står och väntar på oss vid parkeringen där Glotternskogens naturreservat tar sin början. Iklädd vandrarbyxor, kängor och en hemstickad tröja i brunt och orange.
– Den här har hängt med sedan jag ledde mulleskola för Friluftsfrämjandet på 80-talet, säger Anders Rosenkvist och lyfter på filthatten med ett leende.

Han går före in i skogen. Sjön ligger spegelblank. Det är tyst. Efter några kilometer i väglöst land når vi en bastu på en udde intill ett timrat vindskydd. Hit går han ofta. Bastun ägs och ombesörjs av Norrköpings kommun och är öppen för alla.
– Jag firade min födelsedag här i januari, med bastu och bad i en isvak, säger han och lyfter ur några vedträn ur en låda intill vindskyddet.

Pappa visade vägen

Han kränger av sig ryggsäcken, tar fram en kaffepanna och några färgglada plastkåsor att dricka ur. Elden får fyr och snart doftar det kaffe runt lägerplatsen där vi sitter. Skogarna häromkring har han besökt sedan barnsben.
– Pappa hade full vårdnad efter skilsmässan och ville hitta aktiviteter som inte var så dyra. Så han tog oss hit på helgerna, inte långt ifrån Norrköping där vi bodde. Här fiskade vi, paddlade, tältade. För oss, två brorsor i sju-årsåldern var det väldigt spännande. Under semestern åkte vi lite längre med tältet i bagageluckan.

Att naturen är öppen och tillgänglig för alla är en inställning han har burit med sig sedan dess och försökt överföra till generationer av skogsmullebarn.
– Ibland glömmer vi hur privilegierade vi är som har vår svenska allemansrätt, något vi tar helt för givet. Men det finns kommersiella krafter som försöker motverka den för att kunna ta betalt för naturupplevelser. Det är ingen bra utveckling.

Lämna tung packning hemma

Intresset för vandring och så kallad ”hemester” med semester i sin lokala miljö ökar och fler ger sig ut i skog och mark. Så måste det får vara, resonerar Anders Rosenkvist, samtidigt måste vi lära oss att värna det oförstörda så att slitaget inte blir för stort. Så även om det ”bara” är att gå ut i naturen krävs det lite kunskap.
– Planering är a och o. Att göra sig medveten om vad som väntar och förberedd på det oförutsedda. Jag har tyvärr sett bristen på det allt för ofta den senaste tiden. Folk är lite naiva, bär med sig för tungt, orkar inte bära tillbaka, tror inte att det märks om de slänger något litet. Men när många gör det blir det ett problem. Kunskap är också nödvändig för sin egen komfort och sin egen säkerhet så att man vet var man är och hur man ska lösa olika situationer, sånt man lär sig av erfarenhet och av att läsa på.

Som nybörjare tycker han att man kan gå en vandringsled. Stigarna är markerade och det finns iordningsställda vindskydd på en dagsetapps avstånd. Ofta finns det ved vid rastplatserna och vatten i närheten. Det finns arrangerade gruppvandringar. Han har själv lett några av dem.
Numera föredrar han att gå helt ensam.
– Jag märker att jag börjat göra det allt oftare sedan jag började på Fonus.

Kurs ledde till begravningsbyrå

Han hade jobbat 24 år på samma teknikföretag när han fick gå. Under jobbcoachning och en jobbsökar-kurs var det någon som sa att han med sitt positiva synsätt och trevliga framtoning borde jobba på begravningsbyrå, där skulle han göra stor nytta. Så blev det och det ångrar han inte.

Han rör runt i glöden med en pinne. Två armband skymtar till under jackärmen. ”Fuck cancer” och ”Suicide zero” står det på de vita pärlorna.
– Vissa ärenden är mer känslosamma i mitt jobb. Armbanden är minnen efter två sådana.

Som begravningsrådgivare får han ofta frågan hur det känns att jobba med döda. Hans svar är alltid att hans jobb inte är mötet med de döda utan med de som är kvar, de som bär sorgen, de som lever i saknad. På frågan vad det gör med honom brukar han svara att han försöker leva mer i nuet, mer i stunden och njuta av det han har.
– Jag har lärt mig att inte spara på någonting, att göra det du vill nu för man vet inte när det är försent.

Hans jobb är inte mötet med de döda utan med de som är kvar

Det svåraste är att möta just dem som inte var förberedda. Dem vars anhörige dog mitt i livet innan de diskuterat hur de ville ha det på sin begravning. Dem måste han ge extra mycket stöd. Efter sådana arbetsdagar brukar han på vägen hem från jobbet i Katrineholm till hemmet i Norrköping, svänga av och köra upp hit till vindskyddet vid sjön Övre Glottern. Då rullar han ut liggunderlaget, sätter på sig ett underställ, tänder ett par värmeljus och lägger sig i sovsäcken.

Vad han tänker på då?
– Ingenting. Det är det som är det fina. Man är bara i nuet.