Förra veckan skrev journalisten Martin Schibbye i tidningen Vi en fantastisk hyllningstext till butikspersonalen. Till er som verkligen är hjältar i krisen, men inte får några applåder för jobbet ni gör.
Det är ni som får samhället att fungera, som gör det möjligt för oss andra att handla mjölk, blöjor och pasta. Det är ni som jobbar häcken av er utan skyddskläder. Det är ni som blir utskällda när toapappret är slut på hyllan och som alltför sällan får ett vänligt leende.
Och så finns ni andra som också är värda att hylla. Alla ni som tar en för laget nu. Ni som också kämpar men inte längre har ett jobb att gå till. Alla ni som bara haft några få arbetspass på schemat, men alltid fått fler timmar. Tills nu. Mobilen är tyst. Ni är tusen och åter tusen som inte längre får sms om nya pass. Som inte längre har någon trygghet, inga arbetskamrater och ingen inkomst.
Alla ni som jobbar i handeln – våra läsare med och utan jobb – är mina hjältar. Det är er jag tänker på när vi på Handelsnytt rapporterar om coronavirusets framfart. Utan er skulle samhället aldrig klara det här. Utan er skulle vi hamna i en ännu värre kris.
Jag tänker att det är fint med applåder. Men att de funkar rätt dåligt när det handlar om att betala hyran, köpa födelsedagspresent till barnen eller mat att sätta på bordet. Och jag hoppas, hoppas verkligen, att det ni nu gör inte ska vara bortglömt i höst. Då, när avtalsrörelsen tar fart igen och era löner och villkor ska förhandlas.
Det är då ni ska ha betalt för att ni är våra hjältar i dag.
