Röster från handeln i coronans tid

Christina Ramstad, Eurocash Charlottenberg.

17 mars. Parkeringen som vanligtvis är fullproppad med köphungriga norrmäns bilar står öde. Köpcentrumet och dess butiker ekar tomma. I dag har gränsövergångarna mellan Norge och Sverige stängts.

Kontrasten mellan flera dagars hårt kundtryck och tystnaden som nu lägger sig över Charlottenbergs Shoppingcenter är brutal.

Det är som någon har tryckt på off-knappen, säger Christina Ramstad, klubbordförande på matkedjan Eurocash.

– Ingen har upplevt något liknande tidigare, säger hon. Vi kan inte göra annat just nu än att ta en dag i taget. Dagarna innan har varit hektiska. Medan kollegorna har kämpat med hamstrande norrmän har Christina suttit i otaliga möten och telefonsamtal med ledningen.

Förhoppningen är att de många goda åren ska kunna täcka upp en tid. Men att över en natt förlora 90 procent av kunderna är det ingen som räknat med. Ovissheten bränner.

– Just nu kan vi bygga om, gå kurser. Sånt som vi annars inte har tid med. Men vad händer på sikt?

27 mars. Det har gått drygt en vecka. Christina har nyss fått beskedet att Eurocash ska korttidspermittera samtlig personal ner till 60 procent. Detaljerna är inte klara. Vad händer med ob:et? Och hur går det för kollegorna med få timmar på kontraktet som egentligen jobbar mycket mer?

– Jag vill att man ska titta på arbetstiden tre månader bakåt och månader bakåt och räkna utifrån det, säger hon.

Plexiglasen är nu på plats ovanför kassorna i butiken. Golven är tejpade för att markera avstånd, och överallt sitter lappar med upp maningar om att visa hänsyn. Men trots säkerhetsåtgärderna är känslan av tillhöra ett bortglömt kollektiv är stark.

Handelsanställda är hjältar, särskilt de i kassan. Alla andra stänger och går i karantän. Vi ska vara på plats men vi får inget extra för det.

– Handelsanställda är hjältar, särskilt de i kassan. Alla andra stänger och går i karantän. Vi ska vara på plats men vi får inget extra för det.

8 april. Det är nu glest mellan jobbpassen och Christina har varit hemma i flera dagar. Hon pratar återigen om kontraster, precis som när kundparkeringarna tömdes så fort för några veckor sedan. Men nu är det mer mentalt.

– Innan gick allt i 110 framåt. Nu reflekterar man mer. Vad gör jag med livet mitt? Hur är jag som mamma? Att man har tid att tänka är väl det enda positiva i detta.

21 april. Påsken har kommit och gått. För en vecka sedan prövade norska regeringen på nytt beslutet om att hålla gränsen stängd. Christina uppdaterade flödena frenetiskt fram tills att beskedet kom – gränsen blir stängd ytterligare 20 dagar.

– Det är det som är så konstigt för oss. Vi hamnar i kläm eftersom vi är beroende av ett annat land med en annan syn än Sverige, säger hon och fortsätter:

– Och vem gör rätt och vem gör fel? Ingen har facit.

---

Anders Lindmark, Åhléns Umeå.

16 mars. En väldigt, väldigt lugn helg. Så beskriver Anders Lindmark på Åhléns Umeå det gångna veckoslutet. Folk har precis börjat inse omfattningen av pandemin och stadskärnan i Umeå är tom. Men Anders är redan trött på corona. Än så länge känns det lite överdrivet, tycker han.

– Det pratas om det överallt. I personalrummet. I varenda tidning. Ändå har vi bara 13 insjuknade i hela länet, säger han.

25 mars. Verkligheten har krupit lite närmare. Kundtappet har lett till kortade öppettider. En del vikariat har inte förlängts, och det talas om permitteringar. Anders  har arbetat på varuhuset sedan 1976 men kommer också att påverkas.

Vi tror ibland att inget ont ska hända oss. Men vi lever alla i samma värld, det blir tydligt nu

– Jag får 12 timmars jobbveckor. Det är okej, det är många som har det tufft nu. De som har fullt upp är ni, tidningsreportrarna. För Sverige som land kan det här ändå bli en nyttig läxa tror han.

– Vi tror ibland att inget ont ska hända oss. Men vi lever alla i samma värld, det blir tydligt nu.

8 april. Att gå hemma är inte Anders Lindmarks grej. Nu har han gjort det sex dagar i streck. Dessutom har han varit sjuk, även om just det faktiskt lett till något positivt.

– Jag har rökt i många år, men nu har jag inte rört cigaretterna på flera veckor. Jag höll på att hosta ihjäl mig när jag försökte.

På jobbet jagas nu besparingar i stort och smått. Soppåsar ska tömmas, inte slängas. Det som kan läsas på skärm ska det, i stället för att skrivas ut. Den enda avdelning som går skapligt är heminredning.

– När folk är hemma inser de att det är dags att byta sina gamla gardiner.

22 april. Är det en vändning på gång? Anders vill tro det. Kunderna har så smått börjat återvända till stan.

– Jag tycker mig se ljusare nyheter nu. De sa till exempel att peaken var nådd i Sverige för någon vecka sedan, säger han.

Men livet får heller inte återgå till det normala för fort. Anders vet. Hans fru arbetar som psykiatrisjuksköterska i Umeå. I hennes arbetsuppgifter ingår nu att testa efter viruset. Rökningen då? Den är det fortsatt slut med.

– Det går alldeles utmärkt utan! Inget ont som inte för något gott med sig.

---

Sussi Olsson, Kappahl Farsta.

19 mars. Det är långt ifrån öde i förortscentrumet Farsta söder om Stockholm. Torghandeln pågår som vanligt, och kaféerna har gott om gäster. I Kappahlbutiken bredvid torget arbetar Sussi Olsson.

– Vi har faktiskt haft ganska bra drag i dag, berättar hon.

En anledning till det är de äldre kunderna. De kommer som vanligt. ”Ska vi vara helt isolerade, det går ju inte!” är en vanlig förklaring, säger Sussi.

Men den senaste veckan har ändå satt sina spår. Vikarier och timanställda har fått sluta. Öppettiderna har justerats och att sprita kortterminaler och bära handskar har blivit en del av vardagen.

2 april. Livet kretsar just nu kring två platser för Sussi Olsson: pendeltågsstationen Handen där hon bor och jobbet i Farsta centrum. Några andra ställen beger hon sig inte till.

Jag fattar att folk behöver komma ut. Men att gå in i affärer utan handskar och peta på grejer

Hon har korttidspermitterats ner till 40 procent, men fick hon välja skulle hon helst vara hemma på heltid. I bland undrar hon varför de har öppet överhuvudtaget.

– Jag fattar att folk behöver komma ut. Men att gå in i affärer utan handskar och peta på grejer, för att sen ofta inte ens handla. Varför?

En kollega har köpt en ansiktsmask, och överväger att använda den.

– Jag förstår henne. Det känns inte riktigt tryggt nu.

22 april. En bekant till Sussi ligger sedan en tid i respirator. Han är bara i 40-årsåldern, berättar hon.

– De har försökt att väcka honom två gånger nu. Det är hemskt när det kommer så nära.

Mot bakgrund av det förstår hon inte hur vissa börjar återgå till det normala. Många struntar nu i avstånden, och på tunnelbanan ser hon allt fler människor.

– Samtidigt får vi fortfarande väldigt många fall. Jag ser tyvärr inget slut än.

---

Ingela Wiberg, Ica Maxi Råå, Helsingborg.

25 mars. Konserver, kött, frysmat och toapapper – allt är slut. Anstormningen i mars kommer Ingela Wiberg på Ica Maxi Helsingborg Råå inte att glömma i första taget.

– Köerna till kassorna har varit enorma, säger hon.

Tack och lov har den värsta hamstringen nu börjat klinga av. Personalgruppen är slutkörd, men också mer sammansvetsad. Handlaren har hyllat dem i sociala medier för deras insats. De har fått blommor med sig hem som extra tack.

– När det är högtryck så stöttar vi varandra. Ingen kör solo, säger Ingela.

När det är högtryck så stöttar vi varandra. Ingen kör solo

3 april. Det är något färre kunder nu. Men de som handlar köper oftast mer. Och så har onlineförsäljningen tagit fart, rejält. Butiken har därför gått från 186 anställda till över 200 de senaste veckorna.

– Flera av de nya har fått sluta på sina vanliga jobb. En jobbade med grönsaksimport– de får in mycket mindre nu. En annan arbetar på ett studsmatteland, säger Ingela.

Personalen har fått plexiglas och handskar, och i möjligaste mån är bara varannan kassa öppen. Skydd mellan kundpackytorna är också på gång.

Kollegialiteten håller i sig, tycker Ingela. Men stämningen i Helsingborg är helt klart annorlunda. I city är det tomt på folk, och färjorna går inte som de brukar.

– Det är bara jobbpendlarna som åker. Danskarna gillar det inte eftersom de har hårdare karantänsregler. Samtidigt behöver de arbetskraften, inte minst i sjukvården.

20 april. Munskydd. Det har Ingela hunnit se några varianter på vid det här laget. Halsdukar, byggmasker och till och med insidan på bh-kupor har hon sett används för ändamålet.

Hos henne har oron inte tagit fäste på det sättet. Men hon tycker att butiksanställdas situation diskuteras för lite. Det finns fortfarande åtgärder att ta till, menar hon, och lyfter det närliggande Systembolaget som exempel. De har infört ett kösystem utanför lokalen som sköts av väktare.

– Vi träffar så otroligt mycket människor varje dag. Corona eller inte, folk måste ändå handla.