Historien.
Flera källor säger att gatuprataren blev populär i början på 1800-talet. Men enligt ryktet ska den ha fötts långt tidigare, i den engelska staden Sandwich på 1220-talet, då en kaféägare ställde ut en gatuskylt för att locka kunder. Därav skyltens engelska namn – Sandwich board. Sanningshalten i det är dock tveksamt. Förmodligen kommer namnet i stället från varianten som bärs på axlarna. Man blir helt enkelt ett ”pålägg” mellan plakaten.
Namnet.
På svenska då? Gatupratare eller trottoarpratare? Därom tvistar de lärde. Ordet som finns i Svenska Akademiens ordlista är i alla fall gatupratare. Enligt Språkrådet får man använda båda.
Gatupratare eller trottoarpratare? Därom tvistar de lärde.
Texten.
För att maxa gatupratarens potential som reklampelare var textningen länge en viktig konstform att behärska. I takt med att butiksupplevelsen blir allt viktigare för handeln är detta faktiskt på väg tillbaka. Ett tecken på det är att visual merchandiser-utbildningarna nu överväger att ta tillbaka skylttextning på schemat.
Lagen.
Det må låta byråkratiskt, men det krävs faktiskt tillstånd enligt ordningslagen för att använda en gatupratare. Tillståndet söks hos polisen som kommer överens med kommunerna om reglerna. Skylten får inte hindra framkomligheten och den får endast stå framme när butiken är öppen.
Hindret.
Gatuprataren har länge beskyllts för att ställa till problem för synskadade och funktionshindrade. För att underlätta bör den stå drygt en meter från butiksfasaden, dessutom är varianten med rund fot att föredra.
Återkomsten?
I en digital tidsålder kan en enkel skylt kännas gammaldags. Men dekoratören och utbildaren Annica Bergman tror att gatuprataren är redo för en bred comeback:
Man kan kommunicera med korta puckar och byta budskap snabbt. Det är lätt att vara personlig och göra egen text, vilket också ligger i tiden
”Man kan kommunicera med korta puckar och byta budskap snabbt. Det är lätt att vara personlig och göra egen text, vilket också ligger i tiden”, säger hon.
