Det är när min kollega ligger och torkar barnspya mitt på butiksgolvet som jag inser att titeln ”butiksbiträde” sedan länge är otillräcklig. En familj har gjort en så kallad hit & run och snabbt utrymt butiken efter att deras fyraåring kräkts ut dagens meny mitt framför lösgodiset och lämnat min kollega att torka golvspya medan klungor av barnfamiljer obrytt fortsätter att plocka lördagsgodis runt honom.

Alla som någon gång jobbat i handeln vet att man inte bara är butiksbiträde. Man förväntas vara något slags allvetande orakel som både kan jonglera med motorsågar, lösa världsfreden och montera ihop Ikea-möbler samtidigt som man bakar surdegsbröd med ögonbindel.

Oftast bara roligt

Oftast tycker jag bara att det är roligt, och för de flesta kunder gör jag gärna det lilla extra. Faktum är att det oftast förgyller både min och deras dag.

Jag hjälper gladeligen farbrorn utan mobiltelefon att boka färdtjänst hem.

Jag guidade med glädje tyska turister till obskyra kaféer på Österlen i somras (min tyska är fritt baserad på Bayern Münchens ligamatcher – ingen aning om var de där tyskarna faktiskt hamnade till slut).

Men en del situationer får mig att börja ifrågasätta var gränsen faktiskt går för hur hjälpsam jag måste vara i min roll som butiksbiträde.

Jag är till exempel inte supersugen på att plocka upp din blöta hundralapp ur linningen på dina badbyxor för att du har händerna fulla.

Ansiktsmåla sjuka barn

Jag vill inte heller få reda på att din sjuårings utslag är vattkoppor när vi har ansiktsmålning och jag är i full färd med att förvandla henne till Hello Kitty (jag slutförde uppdraget under tystnad, SPRANG in på lagret, ringde mamma och begärde i fullskalig panik ut mina vaccinationsuppgifter. Ett halvår senare fick jag bältros. Jag vet att det är medicinskt omöjligt, men i mitt huvud är det hundra procent vattkoppsbarnets fel).

Ju bredare man lägger ut nätet desto längre kommer kunderna att dra det hela. Till slut står man där och försöker återställa lösenordet på någons Traderakonto eller passar någons pitbull medan de är inne på Apoteket eller hjälper till att bestämma dopnamn på någons förstfödde.

Är vi för snälla ibland? Finns det tillfällen då vi faktiskt har rätt att lyfta upp händerna i luften och gå?

Eller är det en given del av yrket att vi krälar runt på golvet och torkar någon annans kräk en lördag mitt i rusningstid?