Jag vet varken ut eller in. Turerna kring restriktionerna går upp och ner, fram och tillbaka. Vi inom handeln står maktlösa och tittar på, rädda att förlora vår omsättning.

Och samtidigt rädda för att pandemin ska drabba oss eller våra anhöriga. Men nu i julhandeln, när Sveriges antal covidsjuka ökar, ställer jag mig ändå fråga: Vad förväntas av mig?

När corona brann som värst i våras skrev jag en krönika om kunder som inte kunde bete sig i våra butiker. Jag var upprörd över bristen på respekt för oss som står på golven där ute och gör vårt jobb.

Denna gång vänder jag mig till arbetsgivarna: Ser ni det jobb vi gör under pandemin?

Denna gång vänder jag mig till arbetsgivarna: Ser ni det jobb vi gör under pandemin? Värdesätter ni oss?

När årets viktigaste omsättningsperiod är här så kan man inte låta bli att fråga sig hur länge man verkligen orkar. Orkar man engagera sig, orkar vi med denna jul?

Det känns som om något är annorlunda, något upproriskt och argt pyser fram under lunchrasterna.

Jag har valt att sakta backa ut från branschen. Av en massa olika anledningar orkade jag helt enkelt inte längre. I samma veva fick mina kollegor veta att deras heltidstjänster hyvlades ner till 32 timmar i veckan.

Med den låga grundlön vi har skulle det innebära en så låg inkomst att efter att min hyra är betald skulle det inte finnas mycket kvar för mig att leva på.

Jag vet inte om det kanske alltid varit så här, att vi inom handeln har varit en slit- och slängvara. Men det är sannerligen så många av oss känner just nu.

Jag vet inte om det kanske alltid varit så här, att vi inom handeln har varit en slit- och slängvara. Men det är sannerligen så många av oss känner just nu.

Jag vet inte mycket om stödpaket eller om hur företag måste omorganiseras för att överleva. Däremot vet jag nu en hel del om vänner och bekanta som vittnar om ett förtroende för sin arbetsgivare som helt försvunnit.

När Handels varslade om strejk för att Svensk Handel inte kunde möta kraven om bland annat säkra anställningar och höjda löner, blev jag ändå lite pirrig. Kanske är det nu det händer, tänkte jag.

Det bubblar under kafferasten och viskas om i butiker.

I en bransch där slit och släng har premierats ska vi nu äntligen sätta ner foten och kräva mer.

Strejken blev aldrig av, parterna nådde en överenskommelse. Vad den innebär på sikt vet jag inte. Men en envis känsla inom mig har växt sig starkare för varje coronadag i butiken: Ni värdesätter oss inte.

Det bubblar under kafferasten och viskas om i butiker. Det blev så tydligt när krisen uppenbarade sig. Ni tycker att vi är utbytbara. Efter mig står ytterligare en Matilda, redo att uppfylla era krav. Något känns annorlunda denna jul.