Jag har sett alldeles för mycket serier den senaste tiden. 15 säsonger av Greys Anatomy på några månader. Min pappa såg orolig ut när jag berättade att jag en gång suttit tolv timmar rakt upp och ner i soffan.
Jag har funderat på vad som gjort mig så oerhört fast i andras draman. Jag lever mig in i det så förbannat, kan fundera på vad Meredith gör om jag inte haft tid att se några avsnitt. Men så slog det mig när jag stod på mitt jobb igen, efter månader borta, och helt plötsligt kom han in – en gammal stammis. Åh, vad jag hade att berätta och åh, vad han hade att berätta. Han hade blivit pappa sen sist vi sågs och barnet hade redan börjat gå. ”Snart pratar pojken”, sade min stammis. Jag blev så genuint glad, för en person jag träffat flyktigt genom mina år inom handeln, att jag blev förvånad själv. Det är ju det HÄR jag söker i mina serier.
När Hasse kom fanns all tid i världen
När stammisen gått började jag se över min egen tidslinje och alla karaktärer som funnits i den. Tisdags-Hasse. Du är otrolig. Nästan varje tisdag kom han in. Försiktigt pillandes på våra varor medan vi pratade om ditt och datt. Nästan besatt av hur mina växter mådde. Ibland hade han kollat upp saker vi pratat om och hittat mer information att ge mig, som hur min rumsgran skulle skötas för att överleva till nästa jul. Det fanns knappt tid att gå och kissa för det var så mycket på jobbet, men när Hasse kom in i butiken, försiktigt, strykandes kring entréväggen, då fanns all tid i världen.
Anders med sin sjuka fru
Eller som en annan man, vi kallar honom Anders. Anders fru hade cancer när han började besöka vår butik. Ju längre det gick, desto oftare dök han upp. Alltid handlade han något. Mot slutet behövde jag inte längre fråga hur behandlingen fortskred. Nu har jag inte sett honom på två år. Jag undrar, Anders, hur mår du nu? Hur är livet efter en så stor förlust?
När Hasse kom in i butiken, försiktigt strykandes kring entréväggen, då fanns all tid i världen
En man, plågad av livets orättvisor, som jag misstänkte bodde i en trappuppgång bredvid gallerian, kallade mig ”samen”. För att min mamma har samiskt påbrå, vilket han var oerhört intresserad av. Ibland kunde han skrika DÄR ÄR DU SAMEN så det dånade i gallerian. Så viftade han med tidningen Situation Stockholm. Den var till mig. Han köpte den av sina kompisar för att ge till mig. Han skrev dikter som ibland publicerades där och jag sa varje gång att det är ju otroligt, vilken poet du är! Jag undrar vad han skriver på nu, jag har inte sett hans namn på länge.
Ja, det är verkligen inte som i TV-serier, men det har något. Att få ha sina stammisar, som vet så oerhört lite om en, men samtidigt är så närvarande i ens liv.
