Trots alla döds­skjutningar – Esme Güler lämnar aldrig Järva

Det är en sensommardag i augusti och Parkteatern har kommit till Järvafältet med pjäsen Peter Pan. Det stora grönområdet med kolonilotter och friluftsbad bildar tillsammans med Stockholmsförorterna Husby, Kista, Rinkeby, Tensta, Hjulsta och Akalla området Järva. Esmes son, som är 11 år och går på Kulturskolan, har en liten roll i pjäsen. Genrepet har precis slutat. För att fördriva tiden tills föreställningen startar börjar de gå mot basketbollplanen i närheten. Det är då det händer.

Esme sträcker snabbt ut handen för att täcka sin sons ögon. Men det är för sent. Han har redan sett. Konturerna av det vita skynket på marken visar tydligt kroppen på marken. Esme tar sitt barns hand i sin. De håller varandras händer bland avspärrningarna, poliserna och människorna i vita overaller och blå plasthandskar. Hemma följer de nyheterna från vardagsrummets ljusbruna skinnsoffa. Teaterföreställningen ställs in och Esme ska komma att se döden på nära håll igen.

Förväntansfull på livet i Sverige

Trettiotre år tidigare. Det är 1985 och vinter. Esme är 18 år, nygift och sitter på ett plan till Sverige. Hon har tunn klänning och skor med höga klackar. I huvudet ekar ljudet av familjens avskedsfest från i går.

Ute gnistrar snön av skenet från adventsljusstakarna och ljusslingorna. Trots kylan och de tunna kläderna fryser hon inte. Esme är förväntansfull – på studierna hon planerar att genomföra.

Riktigt så blev det inte. Två barn och så var det så mycket som skulle städas. Hur Esme än putsade sina fönster satt smutsen kvar. Tårarna rann. Men på kvällarna bryggde hon kaffe. Tog fram ciggen och ekonomiböckerna. Medan de andra sov satt Esme vid köksbordet. Pluggade och rökte Blend light. Kaffet drack hon svart.
– Jag ville så gärna vara en bra hemmafru. Jag ville passa in. Jag försökte. Men jag kände mig udda.

Jag ville så gärna vara en bra hemmafru. Jag ville passa in. Jag försökte. Men jag kände mig udda

Till slut klarade inte ens släktens krismöten att lappa ihop äktenskapet. 1999 skiljde sig Esme. Ensam, utan jobb och med två barn flyttade hon till Husby. Men depressionen släppte inte greppet om henne. Hon försökte verkligen koncentrera sig på arbetsförmedlingens ”lär dig skriva cv”-kurs. Men tårarna tog ingen paus. De forsade. Handläggaren hade kommit fram och sagt: ”Det kommer att gå bra för dig.”
– Hon var 100 procent säker på det. 100 procent!

Myndighetssverige lämnar Järva

2013 jobbade Esme som ekonom och administratör inne i centrala Stockholm och så hade hon fött ett tredje barn, en son. På något sätt hade hon lyckats ta sig ur sin depression. Då sköts en 69-årig man till döds. Sex dagar senare utbröt Stockholms största upplopp – Husbykravallerna. Bilar, garage, skola och vårdcentral tändes på. Två år senare sköts en 19-åring ihjäl i Rinkeby och det blodiga gängkriget mellan Dödspatrullen och Shottaz var i gång.

Vid den här tiden hade Myndighetssverige redan packat ihop och lämnat Järva. Borta var Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, bankkontoret. Trots larm inifrån socialförvaltningen hade resurserna för att hjälpa barn och unga minskat rejält.

2018 fick en grupp mammor nog och höll en manifestation mot våldet på Sergels torg i Stockholm. Det var det året då Esme och hennes yngsta son stod hand i hand bland avspärrningar, poliser och en död människa med ett vitt skynke över sig. Esme bestämde sig. Hon sade upp sig från ekonomijobbet i stan och började arbeta i Husby. Ett tag som föreståndare på Eggebygård där hon bland annat ordnade en prisad utställning om kvinnokampen.
– Järva är mitt hem. Här kan jag vara mig själv.

Järva är mitt hem. Här kan jag vara mig själv.
Vi hjälps åt. Men Järva är en krigszon.

I dag är Esme boendeutvecklare på Hyresgästföreningen. Hon hjälper den lokala hyresgästföreningen med deras boendemiljö. Det kan handla om allt från grillfester till krismöten. Hon är också den som håller ihop Järvas föreningsliv. Hon är fritidspolitiker för Socialdemokraterna och så skriver hon poesi och har gett ut diktsamlingen Min gränslösa vandring. Listan kan göras lång.
– Det finns många goda krafter här. Vi hjälps åt. Men Järva är en krigszon.

Esme Güler

Bor: Husby, Stockholm
Ålder: 54 år.
Familj: Tre söner och deras fru och flickvän och två barnbarn.
Jobbar: Boendeutvecklare på Hyresgästföreningen.

Bild: Maja Brand

”Dödskjutningarna är allas problem”

Bara i år, 2021, har åtta unga människor skjutits ihjäl i Järva. Det är en människa som dödats varje månad. Åtta mammor har fått begrava sina barn. Åtta pappor. Syskon har begravt sina bröder. Någons barndomsvän är död. Någons granne.

I slutet av maj sitter Esme återigen i den ljusbruna vardagsrumssoffan och följer nyheterna. Klockan är runt halv fyra och 450 meter från henne har ännu en människa dödats. När första nyhetsnotisen plingade till hade hon känt stelheten ta över kroppen. Sedan hade hon kommit ihåg. Sonen, som nu fyllt 14 år, är inte på väg hem till henne. Han ska till sin pappa. Dessutom har hon ju flyttat honom till en skola inne i stan. Sonen förstod varför. Han fick ju inte ens gå ut ensam efter klockan fem längre.

Esmes mobil ringer: ”Mamma är du ok?” Det är en av hennes äldre söner som är orolig. Han har läst om dödsskjutningen och nu vill han veta om hans mamma lever. Han har tjatat på henne för att få henne att flytta. Men Esme är säker. Hon ska inte flytta. Trots rädslan. Det här är hennes hem.

Esme lägger på, reser sig ur soffan och går ut. Kanske kan hon hjälpa någon som sett mordet. Hon vet att en skola ligger i närheten och att ljudet av skotten följdes av barnskrik.
– Man vänder inte sina grannar ryggen. Vi hjälps åt. Jag kommer inte att flytta härifrån. Min yngsta son vill inte det heller.

Dödsskjutningarna drabbar alla. Våldet rör alla i samhället. Problemet är komplext, menar Esme.
– Politikerna måste göra sitt och mycket görs. Men civilsamhället utanför Järva måste sluta döma och sluta låtsas att våldet inte är deras problem. Det här är allas problem.

I slutet av september samlas Järvas mammor än en gång. Då ska tre bussar åka från Järva in till city för att hålla ännu en manifestation mot det dödliga våldet.  

Källor: ”Tills alla dör” av Diamant Salihu, Dagens Nyheter, Aftonbladet, Expressen, Svt Nyheter.

Dödsskjutningarna i Sverige

• Det finns ett femtiotal kriminella grupperingar i Stockholm. Fram till 31 augusti i år (2021) har åtta personer skjutits tills döds i Järva. Det är nästan en död varje månad. Ytterligare två människor har skadats och sju skottlossningar där ingen skadats har ägt rum.
• Totalt har 19 personer dödats i skottlossning i Stockholms län. 26 personer har skadats och 88 skottlossningar har ägt rum. De flesta offren är ungdomar och yngre män. Våldet finns i hela Sverige.
• Drygt en tredjedel av alla skottlossningar som sker i Sverige händer i Stockholm, där Järva ingår.
• I år har 36 människor skjutits till döds och 71 skadats vid skottlossning i Sverige.
  Källa: SVT Nyheter, Polisen.