Det är min enda lediga dag den här veckan. Att göra-listan har jagat mig i veckor och tvättberget växer som mögel på mitt golv, men jag har varken tid eller ork att göra något annat än att ligga hopkurad på soffan och slökolla tv, samtidigt som jag försöker meditera bort pipet från kassascannern som maniskt spelas upp i en loop i mitt bakhuvud.
Var är kassörskorna? Var är lagerarbetarna? Är inte de också powerkvinnor?
I en reklampaus dyker ett klipp ur en ny tv-serie på Viaplay upp: Svenska Powerkvinnor. Serie ska ”följa olika framgångsrika kvinnor i deras vardags- och arbetsliv”. Huvudpersonerna är influencers, författare, läkare och musikproducenter. Meningen är att ”vanliga kvinnor” ska inspireras av hur dessa powerkvinnor får allt att gå ihop.
Jag glömmer bort pipet i mitt huvud. Är det här den svenska powerkvinnan? Vad menar de med ”framgångsrik”? Vad är skillnaden mellan ”vanliga kvinnor” och en powerkvinna? Var är kassörskorna? Var är lagerarbetarna? Var är frisörerna? Är de inte också powerkvinnor? Det är svårt att tro det, för när vi ser dem på TV är det inte i program som hyllar dem som feministiska förebilder, utan i format som Lyxfällan eller Ullared där deras skamliga pengaproblem eller konsumtion av billiga varor åskådliggörs.
När vi ser dem på TV är det inte i program som hyllar dem som feministiska förebilder, utan i format som Lyxfällan eller Ullared.
”Vanliga” yrken har de senaste åren förvisso börjat lyftas fram i serier som Ambulansen, Tunnelbanan eller Vägens Hjältar, men inte marknadsförs de här människorna som några powermänniskor. Inte framställs de som några idoler att se upp till. Det som verkar imponera är många järn i elden. Men inte vilka järn som helst. För att en powerkvinna ska vara en powerkvinna ska hon helst kombinera blöjbyten och mjukisbyxor med eget företag och 300 resdagar om året.
Ett slitigt yrke för minimilön och att släpa hem matkassar i ösregn för att man inte har råd med bil är inte rätt typ av järn. Det är som om tv om ”vanliga kvinnor” som powerkvinnor inte säljer om där inte finns något element av glamour, pengar eller kändisskap. Frågan är varför? Varför ses ett anonymt och lite händelselöst liv inte som något eftersträvansvärt? Varför ses det som oimponerande, rentav oinspirerande?
Pipet i mitt huvud har tystnat. Om 14 timmar ska jag tillbaka till kassan och lyfta ett ton varor i timmen och gradvis slita nacke, rygg och axlar till en sjukpension tillsammans med mina kollegor. Vi är vanliga, men med ganska mycket power om du frågar mig.
