Anklagad för stöld – Jessicas tuffaste fackliga fajt

Ett ord är så klart för lite för att beskriva en ­person. Men det kommer direkt när Jessica ­Sahlström ska berätta vem hon är.

– Vi måste reclaima ordet tant. Utan tanter skulle Sverige stanna, det är vi som bär upp mycket i samhället. Kulturtanter. Och Konsumtanter, säger hon från soffan i det lilla 1800-talshuset i Skara.

Vi gör intervjun via datorn och suckar lite över att det är trist att inte kunna träffas. I bakgrunden skymtar sonen Nils, 25, som flyttat hem till föräldrarna igen på grund av pandemin.

Om ett par timmar ska Jessica Sahlström ta bilen och köra till ännu ett arbetspass på Stora Coop. Förr cyklade hon alltid, men efter många år i kassan och på butiks­golvet har kroppen sagt ifrån. Artros, förslitning och reumatisk värk är några av de ovälkomna besökarna som trängt sig på.

En baggig jävel

Att vara en som arbetar med kroppen har låg status i många sammanhang. Men i projektet ”Vi som arbetar med våra kroppar” tar 33 arbetare plats i text och bild av fotografen Elisabeth Ohlson och skribenten Annica Carlsson Bergdahl. En av dem är Jessica Sahlström. I boken säger hon bland annat att hon är ”en baggig jävel” (Västgötska för motspänstig, tjurig) och fortsätter ”jag kommer fortsätta engagera mig och jag vet att jag har stöd när jag inte orkar själv”. 

Är styrelseproffs

Och det är så det är. Jessica Sahlström fortsätter att engagera sig. På jobbet är hon skyddsombud och har varit det nästan lika länge som hon varit anställd. Hon sitter också med i klubbstyrelsen för den lokala Handelsklubben. Och är, inte minst, ordförande i Han­dels avdelning 2. Plus att hon har flera andra styrelseuppdrag, bland annat i en reumatikerförening.

– Jag brukar säga att jag är styrelseproffs, jag tror att jag sitter i sju olika styrelser, förklarar hon med ett garv. 

Men hon fortsätter med lite mer allvar att berätta om engagemanget, det som alltid finns där i stort som smått. Det som är nödvändigt för att skapa förändring. 

Chefen sextrakasserade tjejer

Jessicas erfarenheter av att ha varit med och förändrat på jobbet har hunnit bli många efter de snart 36 åren i yrket. Från att ha varit 19 år och skyddsombud som mest förväntades fylla på plåster i förstahjälpenskåpet, till att bli en driven och välutbildad facklig arbetskamrat och förtroendevald.

Som när de hade en chef som sextrakasserade de yngre tjejerna och flera blev sjukskrivna. Jessica själv var i samma veva sjukskriven för problem med högerarmen. Chefen krävde förstadagsintyg men Jessica mindes från skyddsombudskursen att han inte kunde kräva det hur som helst. 

Tog taxi till läkaren

– Jag var ung och kaxig. Så jag tog taxi till läkaren, jag bodde på landet, och arbetsgivaren fick betala. Läkaren tyckte det var intressant att vara tvungen att skriva förstadagsintyg, det var inte vanligt på den tiden. Han sjukskrev mig ganska länge för kraftig golf- och tennisarm och jag behandlades med kortisoninjektioner. 

Den fajten för rättigheterna på jobbet följdes av fler. Under sjukskrivningen för armen träffades Jessica och flera av arbetskamraterna, som var sjukskrivna på grund av trakasserier från chefen. De diskuterade läget på jobbet och hur de skulle kunna må bättre.

Hade fyra jobb samtidigt

– Vi fattade att det inte var oss det var fel på, utan situationen på arbetsplatsen. Fackombudet tog kontakt med en ombudsman som kallade till förhandling. Det slutade med att chefen blev omplacerad. Där trillade polletten ner rejält för mig – det blev så tydligt att det gick att förändra!

En annan kamp var fajten för en heltidstjänst. Under en period på 90-talet hade Jessica fyra jobb samtidigt.

– Det var precis som det är för ungdomarna nu, med en massa deltider och timvikariat. Att slita för att få ihop till hyra och mat har jag mycket erfarenhet av. 

Men heltidstjänsterna var – och är fortfarande – få. Det hann bli ett nytt millennium innan Jessica fick sin heltid år 2000. 

– Och fram till för ett par år sedan var det den sista heltidstjänsten som tillsattes. Vi hade länge försökt förhandla för fler heltider men det tog ­nästan 20 år innan det lyckades. 

Anklagades för stöld och blev avskedad

Som facklig fajter med den egna benämningen ”en baggig jävel” har Jessica Sahlström tvingats strida mycket. Både för andras rättigheter och sina egna. För drygt tio år sedan fick hon en törn som fort­farande svider. 

– Jag har varit enormt trogen och lojal mot vårt företag. Jag har stridit för arbetsplatsen och mina jobbarkompisar. Men 2010 valde arbetsgivaren att avskeda mig, med falska beskyllningar om bland ­annat stöld. Det var en väldigt traumatisk upp­levelse. 

Exakt vad som hände där och då får inte Jessica berätta. Det är omgärdat av ett sekretessavtal. Men hon fick jobbet tillbaka, efter att facket hjälpt henne att driva frågan ända till Arbetsdomstolen. 

– Facket stod bakom mig fullt ut och ställde upp fantastiskt under tiden, fixade så jag kunde göra uppsökerier och hålla kurser och hjälpte mig att ­bearbeta det som hände. Där ökade mitt engagemang ännu mer. 

Samhällsbärare under pandemin

Jessica blir fortfarande berörd när hon berättar om händelsen, som inträffade ungefär samtidigt som flera andra Coopanställda – även de fackligt aktiva – avskedades. 

– Allt detta har gjort mig ännu mer säker på var jag hör hemma, att jag har min fackliga lojalitet och mitt engagemang. De erfarenheterna har bidragit till att jag är den jag är i dag.

Parallellt med engagemanget lyser också yrkes­stoltheten. Det har blivit extra tydligt under ­pandemin, menar Jessica. 

– Plötsligt sågs vi som de samhällsbärare vi faktiskt är. Inte bara för att vi säljer livsmedel och andra nödvändiga saker, utan också för att vi fyller en social funktion för många ensamma människor. När en kund kommer tillbaka till mig i kassan bara för att tala om att hen blivit glad för ett härligt ­bemötande, då snackar vi yrkesstolthet!