Liliana: Mina chefer omringade och stängde in mig

”Titta en sådan jävla zigenarkjol”. Det är en vanlig dag i klädbutiken där Liliana precis börjat arbeta. En lång kjol har packats upp ur en av alla varukartonger och ska hängas upp för försäljning. ”En jävla zigenarkjol”. Den rasistiska jargonen gäller inte bara långa kjolar, menar Liliana. Den som ber om en cigarett på rasten kan få höra att den ”tigger som en jävla zigenare”. Ibland påpekar Liliana att det heter romer. Mer säger hon inte. Hon är livrädd för att hennes etniska bakgrund ska upptäckas. Hon vill ha det här jobbet.

Förbjuder mamma att hälsa på i butiken

När det kommer in en kund i butiken som pratar romani grips Liliana av panik. Vad händer om de känner igen henne och börjar prata? Lösningen blir att snabbt springa och gömma sig på toaletten. Hon ringer också sina släktingar och ber dem att inte komma till butiken. Hon förbjuder sin mamma och pappa att hälsa på henne på jobbet.
– Det gjorde ont i hjärtat. Jag svek dem och mig själv. Det var som om jag pendlade mellan två personligheter, säger Liliana.

Familj och släkt håller sig borta. Till en vinterdag. Kanske glömde han, Liliana vet inte. Men en dag står hennes morbror i butiken och frågar stolt efter Liliana, hans systers dotter. Efter det haglar frågorna från cheferna. Som Liliana minns det löd de: ”Din morbror var här. Hans fru hade lång kjol och guld på sig. Du är en jävla zigenare va?” ”Varifrån kommer ditt efternamn egentligen?” Liliana svarar inte. Hon är vettskrämd. ”Vad kommer hända nu?”

Utfrysningen börjar

Efter morbroderns besök upplever Liliana att ledningen iakttar hennes reaktioner när de säger ”zigenare” eller kommenterar en lång kjol: Kommer hon avslöja sig? Det gör hon inte. Då börjar utfrysningen, menar Liliana.
– De tystnade när jag kom. När jag ställde en jobbfråga sa de att de inte hade tid. De kommentera min klädsel. Skrattade åt mig. Jag blev väldigt osäker på mig själv.

Liliana börjar må allt sämre. Får ångestattacker och kan inte sova. På jobbet gråter hon på toaletten. Hemma bearbetar hon dagen med sin sambo. Liliana berättar att hon på ett medarbetarsamtal får veta att hon kunde ha blivit erbjuden en tjänst med fler timmar. Men att de tänkt om. De tycker inte att hon jobbar lika snabbt som tidigare. Liliana säger att det brast för henne då och att hon med tårarna rinnande ner för kinderna berättade att hon känner sig utfryst och att hon upplever att ledningen deltar i att behandla henne illa.

Liliana vill säga upp sig

Trots detta fortsätter utfrysningen och den rasistiska jargongen, enligt Liliana.
– De gjorde ingenting. De visste att jag mådde jättedåligt på grund av dem, men de fortsatte ändå. Det är ett svek som satt sig i bröstet, säger Liliana.

Liliana bestämmer sig. Hon måste säga upp sig. Men det som händer nu hade Liliana aldrig kunnat föreställa sig.
– Jag behövde tänka igenom mitt beslut, sa de. Jag skulle tänka på vem som ser till att jag har mat, vem jag måste lyda. Jag minns att de formade sina fingrar till en sked framför munnen när det sa det där med mat, som om de ville visa mig att det är de som matar mig.

Jag skulle tänka på vem som ser till att jag har mat, vem jag måste lyda.

Men Liliana ger sig inte. Det ska sluta med en polisanmälan.

Instängd i ett trångt kontorsrum

Den 17 augusti 2021 ber cheferna Liliana komma till kontoret. Det är ett litet rum på knappa två kvadratmeter. Ett kassaskåp, ett skrivbord och en stol. Så här minns Liliana det som sedan händer: Inne i rummet omringas hon av de tre personer som hon är mest rädd för. Två chefer och en kollega. En av cheferna blockerar dörren – nu ska de säga sitt. Återigen formar en av cheferna sina fingrar till en sked framför sin mun för att visa Liliana vem som matar henne. Men denna gång måste hon öppna munnen. Hon går in i överlevnadsmod. Slår sig fri och skriker på hjälp. Några som hör ropen undrar vad som händer. När en av cheferna gläntar på dörren för att svara dem lyckas Liliana smita ut.

Hon ringer polisen. De kommer dit. På parkeringen utanför jobbet gör hon en polisanmälan om olaga frihetsberövande. Den anmälan ska komma att läggas ner då händelsen inte går att utreda. Bevisning saknas. Det finns varken kameraövervakning eller vittnen. Men Liliana har också gått till facket.
– Jag vågade inte ringa facket tidigare. Jag var livrädd för att förlora jobbet. Efter att jag blev inlåst kände jag att jag måste göra det. Jag vill inte att någon annan ska drabbas. Jag tänker på min lillebror, säger Liliana som valt att vara anonym av rädsla för att inte få jobb i framtiden.

Handels stämmer i Arbetsdomstolen

Handels har nu stämt arbetsgivaren för brott mot lagen om anställningsskydd. Facket menar att arbetsgivaren genom sitt agerande provocerat fram en uppsägning. Det är att likställa med en uppsägning från arbetsgivaren och den menar facket saknar sakligt grund. Vilket i sin tur är ett brott mot lagen om anställningsskydd.
– Arbetsgivaren har inte tagit sitt arbetsmiljöansvar. De har inte heller arbetat med att förebygga diskriminering som de enligt lagen måste. De har tvärtom underblåst en rasistisk jargong och attityd, säger Maria Fridolin, jurist på LO-TCO Rättsskydd och den som företräder Liliana och Handels i Arbetsdomstolen.

Hon fortsätter:
– Allt detta har gjort att Liliana mått väldigt dåligt och drivit henne att lämna sin anställning. Vi anser att förutsättningarna för att väcka talan finns.

Arbetsgivarsidan har motsatt bild

Ansvariga på klädeskedjan, som butiken ingår i, vill varken kommentera stämningen eller det som deras tidigare anställda berättar. Det framgår av det mejl som pressavdelningen skickar till Handelsnytt. Inte heller Svensk Handel som företräder arbetsgivaren vill i dagsläget kommentera fallet. Men i ett svaromål till Arbetsdomstolen ges en motsatt beskrivning – att det är Liliana som beter sig illa. De tillbakavisar också alla punkter i stämningen.

• Arbetsgivaren har inte provocerad Liliana att säga upp sig.
• Arbetsgivaren har inte underlåtit att ta sitt arbetsmiljöansvar.
• Arbetsgivaren arbetar aktivt för mångfald och mot diskriminering

Arbetsgivaren menar också:

• Att Liliana inte har utsatts för vare sig nedsättande eller kränkande kommentarer.
• Att arbetsgivaren aldrig sagt att Liliana egentligen skulle ha fått en tjänst med fler timmar.
• Att ledningen inte fick veta att Liliana tyckte att hon inte trivdes med ledarskapet eller att hon noterat en rasistisk jargong och nedsättande kommentarer om romer.