Jag började med arbetsprövning i en butik i april 2020 efter en tid med utmattning. Blev lovad all hjälp som fanns, fick höra av chefen själv att han var ödmjuk och bra. Jag började jobba och kom in i det ganska fort. Dock var det aldrig någon som checkade hur det gick och hur jag mådde.

Men jag slet på. Ville tillbaka till arbetslivet. I december blev det en anpassad provanställning. Chefen skrev på ett avtal som var skrivet i samråd med rehabiliteringsansvarig på AF, om vad jag behövde för anpassningar.

Inga sena kvällar och tidiga morgnar på grund av utmattningen, och att få vara med att lägga schemat för att få ihop livspusslet. Meningen var att jag skulle må bättre och bli starkare.

”Sitt lugnt i båten”

Det började med att jag fick ett färdigt schema – med kvällar. Utan min medverkan. Jag ifrågasatte det och fick då höra att kvällarna är oftast jättelugna så varför inte?

När jag försvarade mig fick jag sura miner och ett ”jaha då kör vi 10–14 måndag till fredag”. Det blev inte alls bra för mitt livspussel med förskola och återhämtning. Jag kontaktade Arbetsförmedlingen men de sa bara till mig att ”sitta lugnt i båten” och inte bråka med arbetsgivaren.

Jag gjorde det. Någon månad senare fick jag höra att chefen tänkt avsluta min provanställning på grund av mycket frånvaro. Själv har jag inte varit sjuk mycket, förutom en vecka med corona. Utan det han menade var all vab, under pandemin.

Brand i butiken

Under våren blev det så illa att butiken började brinna och måste totalrenoveras. Anställda som ledningen tyckte om blev permitterade i sex månader. Jag och tre till blev uppsagda. Jag fick inte ens ett ”Tack för denna tiden”.

Innan uppsägningen bildades en grupp för att vi skulle få information om vad som händer. Men vi som senare blev uppsagda var inte del av den.

Vi fick ingen information om någonting. Jag hade ingen aning om hur jag kunde få se om något gick att rädda i omklädningsrummet där mina nya skor med ortopediska inlägg och andra privata saker var. När jag till slut kom dit var omklädningsrummet tömt. Skor, inlägg, kläder – allt slängt.

Mindre värd

Några av dem som blev uppsagda blev ihopkopplade med butiker som chefen kontaktat, för eventuellt jobb. Någon sådan info fick aldrig jag. Jag har blivit behandlad som mindre värd, hela tiden! Även om det är skönt att slippa gå dit igen så är det tufft att inte veta hur man ska klara familjens ekonomi.

Nu i efterhand har man också fått höra massa skitsnack som pratats bakom ryggen på mig. Av bland andra chefens fru! Det är så mycket skitsnack i denna butik. Många har slutat på grund av att de behandlats så dåligt. Facket vet väldigt väl, men de skakar bara på huvudet.

Det är inte första gången jag blir trampad på och nertryckt av en arbetsgivare. Men de får ändå hålla på. 

Jag förtjänar inte att bli behandlad som skit!

  • Sofie