Jag har sagt upp mig från mitt kassörskejobb. Efter nästan fjorton år på samma arbetsplats. Det känns märkligt. Mäktigt. Är det slutet på en epok? Eller bara en avstickare på vägen? Jag blir nervös inför ramtiden och samtidigt nostalgisk inför dåtiden.

Bitsk kassörska

När jag började hade vi sju manuella kassor. Jag blev upplärd av Monica, en kortklippt, härligt bitsk kassörska i pensionsålder. Ordentligt med skinn på näsan bakom de svartbågade glasögonen.

Hon betonade vikten av att låta bandet göra jobbet för att inte slita ut kroppen. ”De kan inte dra sitt kort förrän du slagit in nåt”, förklarade hon. ”Vissa är väldans snabba. Slå in en plastpåse, så har de nåt att gå på.”

Kundens namn på rabattkupongen

PLU-koderna stod i ett blädderblock, som nu har blivit en digital skärm. Bananer var 3250, Granny Smith-äpplen 4139 och ingen ville någonsin köpa kvarg.

Direktiv som varierats genom åren: om det är viktigt att kunden skriver sitt namn på kupongen. Eller inte. Om vi ska kryssa för pantkvittona så att det syns att de använts. Eller inte. Om det finns en snabbkod till grillkolen. Eller inte.

På vardagarna hade vi öppet 8–22. På helgerna stängde vi redan vid 19. Detta kom att ändras till 8–21 alla dagar, när den sista timmen blev allt ödsligare.

Den lilla kassan stod kvar som en relik från den gamla tiden, med manuell avdelare mellan banden och mindre plats för varorna. Den var bara öppen på storhelgerna, och en plåga att sitta i när folk handlade för mycket. ”Max femton varor”, försökte vi men vem bryr sig om det i julstressen.

Dricker Red Bull

Det fanns en sorts energidryck och den hette Red Bull och gav dig vingar. Bara Erica sågs sitta och smutta på en sån.

Om kunden ska ta ciggen i skåpet själv. Eller inte. Om söndriga varor ska sköljas ur innan de tomma paketen ställs i mjölkkylen. Eller inte. Om vi får registrera ditt Icakort på personnummer. Eller inte.

Jag minns femtioöringarna. Det gamla kassasystemet, där lådan lyftes ur och så gömde man femhundrasedlarna där under. Vi räknade växelkassan om kvällarna. Sen kom de nya pengarna. Tvåhundrasedlar och tvåkronor. Växelkaoset som uppstod i början, när folk fyllde på sina gamla pengar i en automat, och sen kom med kvitton till oss för att lösa ut. Allt ansvar som lades på butikerna att klara biffen. Precis som när posten försvann och vi plötsligt skulle ha hand om en enorm paketutlämning.

Blöjor och bröd

Om vi har en kundtoalett att erbjuda. Eller inte. Om vi slår av de fem procenten manuellt. Eller inte. Om vi kan ta fem procent från en annan butik. Eller inte.

Alla ombyggnader till trots: fortfarande ligger blöjorna längst ner tillsammans med brödet. Det är smart. Malmborgs Erikslust är en labyrint med varor taktiskt uppställda för att du ska komma till kassan och säga ”jag som bara skulle ha en mjölk”.

Jag kommer att sakna mina evighetspass här. Kanske kommer jag tillbaka, när inflationen aldrig tar slut men pengarna gör det. Eller inte.