Jag ser den inte komma men när den gör det inser jag att det är det här jag har fasat för hela sommaren.

Frågan om jag kan plocka upp en vatten­melon av den gigantiska sorten Dumara och dela den i två delar är plötsligt ställd. 

Högen av meloner på minst 10 kilo styck som jag hittills tolkat som ett orört stilleben eller ammunition i en eventuell nödsituation är nu något jag förväntas göra något med.

Jag letar i mitt huvud efter en anledning att säga nej för jag vet att jag inte kan lyfta en sådan där melon.

Jag kan med nöd och näppe forsla förbi den på bandet de sällsynta stunder då en kund fått för sig att köpa ett av dessa monster. 

Bekymmerslös kund

När det händer är det antingen en ganska bekymmerslös kund, någon som inte låter sig besegras av Dumaramelonens gravitationskraft, eller så är det en varelse med ögon som skvallrar om att tyngre erfarenheter än en Dumaramelon i hän­derna finns i bagaget. 

De två väldigt olika Dumara-­arketyperna förenas av sitt behov av att bära tungt, och överlappar därför aldrig med kundgruppen ”delare”, som vill bära lätt, förutom i dag.

Dagen då jag känner mig som ett poröst rötmånadsäpple som faller isär i ett moln av mögel om man tar i mig lite för hårt och det är precis vad den här mannen gjort.

”Finns mindre meloner”

”Men det finns ju mindre ­meloner! För nästan samma pris!” försöker jag, men det är för sent.

Min bönfallande motfråga får motsatt effekt. ”Men jag vet att ni kan dela den!” utbrister han, och det är det här som driver delaren.

Att visa att man tillhör ett speciellt sällskap, där man vet något inte alla kunder vet, att möjligheter gömmer sig bakom lagerdörren för den som vågar fråga. 

Jag delar hans melon trots allt för att han inte ska skrika ut det jag helst håller hemligt ännu högre, och vi skiljs åt med varsin halva i famnen.

Jag sneglar mot hans och ser ett triumferande leende reflekteras i den nyinplastade snittytans glans.