Äntligen kan transkvinnan Sara på Coop vara bara Sara: ”Jobbet blev en trygghet”

Hon är 32 men känner sig som 25. Sara Vidman har just kommit hem från jobbet på Coop i Oxelösund och hänger upp den svarta täckjackan samtidigt som hon försöker hindra katten Mimmi från att springa ut i trapphuset.

Naglarna är nygjorda och glänser i klarrött och blått. Senare i eftermiddag ska hon till frisören. 

– Det är viktigt att håret ser bra ut, jag vill se ordentlig ut och är lite fåfäng. Jag går upp 05.30 varje morgon för att hinna sminka mig. För mig som transperson är sminket extra viktigt, som mina målade ögonbryn. Det är en del av min persona, säger Sara. 

Att hon känner sig som yngre än åren som står i passet kan ha flera orsaker. Men en av de viktigaste är att hon liksom har hoppat tillbaka några år i tiden. Eller som att livet varit satt på paus. 

Som liten bodde Sara i Skellefteå. Men vid 14 gick flyttlasset till Oxelösund, när pappan fick jobb i närliggande Nyköping. 

Sara redan som barn

Sara säger att hon nog var Sara redan som barn. Men att hon var instängd i en annan kropp. En pojkkropp som aldrig kändes rätt.

– Då kunde jag inte riktigt sätta ord på det. Men jag kände redan från det att jag var liten att jag kanske var ett annat kön, att jag inte kände mig som den där killen jag fötts till. Jag var aldrig riktigt bekväm i killrollen och kände mig annorlunda helt enkelt. 

Hon berättar om första gången hon provade en klänning. Det var i en klädkammare på fritids, när hon var i tioårsåldern. Den känslan.  

Men att prata med någon var uteslutet. Vad skulle hon ens säga? 

– När jag blev lite större började jag googla. När jag hittade folk i liknande tankebanor, så förstod jag omgående att det där är som det jag är. Jag förstod att det fanns något som var att vara trans.

Nu sitter hon vid köksbordet i tvåan där hon bott i snart tio år och berättar lite trevande om livet innan hon blev Sara.

Skoltiden, högstadiet och gymnasiet, vill hon inte fördjupa sig i. Det är en tid i livet hon helst vill förtränga.

Det är som att det riktiga livet fick plats att börja först när skolan var slut. 

Hon började må allt sämre, men visste inte hur hon skulle komma vidare. Inte vilka steg hon skulle ta eller hur hon skulle göra för att bli den kvinna hon är.  

– Ju äldre jag blev desto starkare blev känslan. Jag kunde inte titta mig själv i spegeln. Det var inte jag. Jag var inte glad i hur jag såg ut, jag kopplade inte att det var jag. Men när jag började spara ut håret så kände jag mig alltmer som mig själv. Det var en jättehärlig känsla!

Svår hormonbehandling

När Sara var 25 började äntligen utredningen som krävs för att få gå igenom förändringen från en manlig kropp.

Hon kände att hon kommit rätt. Även om hormonbehandlingen var svår. 

– Första tiden var väldigt jobbig. Jag hamnade i en andra pubertet, fick gråtattacker och var allmänt känslig. Det hade jag inte riktigt sett komma. Samtidigt minns jag hur härligt det var när kroppen började förändras. Jag fick bröst och rundare former, den känslan minns jag som magisk. Det var sånt man sett på tecknad film, och nu blev det verklighet. 

Många transpersoner har det tufft i arbetslivet. De vågar inte vara öppna eftersom de är rädda för diskriminering och trakasserier.

Och enligt en undersökning från Myndigheten för arbetsmiljökunskap, Mynak, hade hälften av transpersonerna upplevt diskriminering på arbetsplatsen. 

Jobbet på Coop en trygghet

För Sara har jobbet på Coop blivit en trygghet. På tidigare arbetsplatser kände hon sig mer vilsen. Men hon menar att det inte hade med själva jobben att göra, utan att det handlade om den omvälvande förändringen hon gick igenom. 

– Att vara så splittrad som jag var tog på krafterna. Jag behövde hitta mig själv innan jag kunde ta min plats i arbetslivet. 

Nu ligger den platsen ungefär tio minuters promenad från lägenheten. Sara har jobbat på Coop Oxelösund sedan 2020, då hon började arbetsträna i butiken. Nu har hon varit fast anställd i drygt tre år. 

När hon började på Coop hade hon gjort klart utredningen och väntade på de könskorrigerande operationerna. Väntetiden var lång och ingen kunde riktigt säga när det skulle ske. 

Stöttande arbetskamrater

Hon berättade vad hon gick igenom för sin chef och har varit öppen inför arbetskamraterna. 

– Jag var tydlig med att jag är jag, vad jag önskade bli kallad och hur jag vill bli bemött. Där har det bara varit positivt, mina arbetskamrater har varit stöttande. Det kan hända att någon kund missar när de hör min röst. Då brukar jag bara tala om att jag är en hon och då ber de oftast om ursäkt.  

Saras största trygghet och fasta punkt i livet är vännen Lola. De möttes på RFSL i Nyköping när de båda väntade på utredning. Nu är det nedlagt och det finns ingen mötesplats för hbtq-personer i närheten längre.

Sara berättar att hon och Lola fann varandra direkt. I dag kallar de varandra för systrar och stöttar varandra i allt. De träffas mest på helgerna. Pratar och hänger hemma hos varandra. Går ut och äter eller kollar på serier.

– Vi står varandra närmast. Vi har följt varandra sedan 2018 och bildat ett systerskap. Med henne kan jag verkligen vara mig själv.