Fackets egen favoritpoet

”Hon ger röst åt de som finns men inte alltid syns, de som arbetar men inte erkänns”. Så lyder motiveringen. Handels kulturstipendium går till Jenny Wrangborg.

Och med 14-års erfarenhet som kallskänka vet hon vad det innebär att leva med otrygga anställningar, usla villkor och tungt kroppsarbete.

–  Det finns ingen i dag utanför facket som pratar om att vi faktiskt arbetar sönder våra kroppar. Det snackas om ”livspusslet” i stället, säger Jenny Wrangborg.

Ovanför pianot i hennes andrahands-lägenhet i Bredäng hänger flera utmärkelser. När blicken vandrar runt i lägenheten ser man ytterligare plakat på väggarna. Flera av dem kommer från fackföreningsrörelsen, bland annat Målarnas, LO och nu senast Handels. Priser likt dessa ligger henne särskilt varmt om hjärtat.

– För mig är de det finaste man kan få. Det är en ära och ett erkännande att det jag gör uppskattas av människor med samma erfarenheter som jag.

Att det blev just kallskänka var något av en slump. Kafé- och restaurangjobb i hennes tidigare hemstad Göteborg ledde till säsongsarbete på Liseberg. Hon trivdes med jobbet i köket, och efter en runda på arbetsförmedlingen hoppade hon som 19-åring på en kallskänk-utbildning på Komvux. Skrivandet fanns dock med långt innan. En milstolpe var när hon som 14-åring läste antologin ”Kärlek och uppror”.

– Den fick mig att inse att poesi kan vara så mycket mer än vad fördomarna säger. Det måste inte vara svårt. Formatet har en enorm styrka, och passar egentligen väldigt bra i dag när man tänker på det korta tilltalet som gäller på sociala medier.

Även om gränserna mellan ”poet-Jenny” och ”kallskänk- Jenny” flutit samman mer och mer på senare år, är det ändå självklart vad som är hennes yrkesidentitet. Jobbet som kallskänka ger inspiration, sammanhang och styrka. Skrivandet är mer löst i kanterna.

–  Hur ska man känna sig som poet? Det är ensamt och inkomsterna är väldigt osäkra. Jag försöker gå på cirklar, träffa andra, och pusha mig till att se det som ett jobb. Men jag har varit kallskänka i 14 år, det är den jag är.

– Jag känner av det här när jag är ute och läser mina dikter. I fackliga sammanhang är jag hemma, alla vet vad jag pratar om. I litterära kretsar ser det annorlunda ut.

Men Jenny Wrangborg har ändå väckt uppmärksamhet även långt utanför fackföreningsrörelsen. Debuten ”Kallskänken” (2010) och uppföljaren ”Vad ska vi göra med varandra” (2014) har sålt ovanligt bra för sin genre och båda har mötts av fina recensioner på kultursidorna. Tillsammans med författare som Kristian Lundberg och Maria Hamberg har hon lyfts fram som frontfigur för en ny våg av arbetarlitteratur – det vill säga författare och poeter och som verkar i samma tradition som Ivar Lo-Johanson, Moa Martinsson och Stig Sjödin.

Tunga namn, och möjligen ett tungt ok att bära. Men titeln arbetarpoet är ändå inget Jenny Wrangborg skyggar för. Sedan ett år tillbaka är hon ordförande för Föreningen Arbetarskrivare som jobbar för att lyfta fram skrivande talanger som skildrar arbetarklassens villkor.

– Det är väldigt fint att få vara med och utveckla traditionen. Jag ser inte arbetarlitteratur som ett snävt begrepp. Och det finns så mycket bra nytt i dag, allt ifrån klassiskt litterära romaner till poesi och mer experimentella texter.

I dag bor Jenny Wrangborg i Stockholm och arbetar inom både hotell, restaurang och handel, dels genom extraarbete på en cateringfirma, men även som deltidare i butikskök på Hemköp i Mall of Scandinavia.

– Jag sökte mig inte dit utan blev tipsad. Men nu har jag insett att om man ändå ska jobba helg så är det lika bra att få ordentligt med ob. Dessutom frigör det skrivtid, säger hon och fortsätter:

– Just nu försöker jag skriva prosalyrik*. Det handlar om tjej som arbetar på ett stort köpcentrum.

* Enskilda dikter som bildar en helhet.