Bredvid de bolivianska souvenirerna som Jonas Andersson hade köpt till familjen låg tre kilo kokain. På flygplatsen försökte han se ut som en tvättäkta turist, hade till och med fyllt i adresslapparna på väskorna. Om han klarade smugglingen skulle han bli kvitt sina skulder, få 50 000 kronor, och lämna sitt förflutna. Men Jonas greps. Han plågas av minnet. Vrider sig så att skinnsoffan gnisslar.
– Fy fan. Usch. Den ultimata ångesten. Men jag söker inget medlidande, det var vad jag var värd.
Efter fyra dagar i en häktescell med skit och spya på golvet kom han till Bolivias mest ökända fängelse, San Pedro i Bolivias huvudstad La Paz, med en dom på åtta år och välkomstorden ”jag är ledsen min vän, men jag tror inte du kommer överleva här”. Det var i början av 2002, hans första fängelsevistelse. Han var 27 år gammal och ensam svensk bland 1 100 styckmördare, pedofiler och knarkkungar. I bok­en El Choco som kom ut 5:e mars skildras Jonas år i San Pedro av Markus Lutteman.
– El Choco är latinamerikanskt slang för den blonde, det var mitt smeknamn på San Pedro.
Dagarna i väntan på att få smuggla hem det vita pulvret hade Jonas hängt i en bar och druckit kalla öl. Deysi Aparicio, en boliviansk läkarstudent, hörde talas om killen med de blå ögonen. Gick dit. Jonas sa att han var turist och kärlek uppstod. När Deysi fick veta att Jonas hamnat bakom galler lämnade hon sina studier och flyttade till La Paz. De gifte sig i katolska kyrkan på fängelset och blev föräldrar till Steffany och Sebastian under Jonas tid i San Pedro. Hans liv tog en ny vändning.
– Det hemska stället, ångesten för mamma, kärleken till fru och barn, det var aldrig ett svårt beslut att lämna mitt gamla liv.
Statyer av jungfru Maria vakade över fångarna, medan vakterna var frånvarande. Fångarna var avdelningschefer och styrde med egna lagar. När de slog i fängelsets kyrkklocka visste alla vad som var på gång. Mord.
– Det är inga normala människor som sitter på San Pedro, mord blir vardag. Det är allt från piskrapp och dränkning av andra fångar till att någon borrar genom fruns huvud. Fyra till fem fångar mördas per månad, pedofiler och våldtäktsmän överlever inte mer än 30 sekunder.
Fångarna överlevde genom att inte lägga sig i, varken visa sig rädda eller stöddiga, och av mutor. Allt kostade pengar. Toalettpapper likväl som förkortat straff. Knarkkungarna bodde i paradvåningar, de fattiga sov på gården.
– Bor du på den sämsta avdelningen beror det inte på att du gjort det värsta brottet, utan på att du har minst pengar. Jag fick pengar från familjen i Sverige, från UD fick jag 50 dollar i månaden.
Bland korruption, droger och mord fick fruar och barn bo. När Jonas satt inne levde runt 100 barn på San Pedro. Deysi bodde där i nio månader, men när barnen hade fötts besökte de Jonas och hade en egen lägenhet i La Paz. Själv fick han inte en enda permission.
– Ingen fader skulle vara stolt över att ta emot sina barn på ett fängelse. Jag känner fortfarande en viss skuld, jag är ingen elak människa.
Jonas tycker ”absolut inte synd om sig själv och skäms otroligt mycket” för vad han gjort. Men han har förlåtit sig själv. Liksom hans familj i Sverige förlåtit honom. Familjen är det viktigaste för Jonas. Han ringer sin mamma minst en gång om dagen.
– Jag har inga kompisar kvar. De dumma vill jag inte umgås med längre, och de snälla vill inte ha kontakt med mig. Det jag gjorde var ett svek också mot dem.
Gott uppförande, arbete och studier förkortade straffet på San Pedro. Jonas småler vid minnet av styckmördarna som satt med tungan snett i mun och försökte lära sig att bygga i papier maché för att få kortare straff. Själv var Jonas dömd till åtta år, men eftersom han städade och höll kurser i engelska satt han tre år och åtta månader. Sedan i maj 2006 jobbar han på Icas lager i Kungälv, nyligen blev han fast anställd. Jonas jobbar mest på kolonialen. Det roligaste är att ”serva”, att med trucken lyfta ner pallar från de höga hyllorna.
– Sen gillar jag att plocka. Man tar ut sig, det är ett riktigt träningspass.
Jonas sommarjobbade på lagret i tonåren. När han kom tillbaka till Sverige träffade han en tränarkompis som tipsade honom om jobb där. Med sträckt rygg går Jonas genom lagergångarna, håller upp dörrar och är tjenis med de flesta. En arbetskamrat säger stolt: ”det är en bra pojk, en klippa.”
– Jag är så jäkla tacksam att jag fått ett arbete och Svenssonliv, tyvärr är folk inte så jättetacksamma i dag. Vi är ett himla gott gäng, jag trivs förbaskat bra och är otroligt tacksam att jag fått förtroendet. Ett jobb betyder allt.
När boken El Choco kom ut blev Jonas förflutna offentligt. På anställningsintervjun hade han inte nämnt något för då ”hade jag inte fått något jobb”, säger han. Istället tänkte han att jobbade han ordentligt och kom i tid skulle de inte ha någon anledning att göra sig av med honom.
– De dömer mig inte för det jag gjort, de säger snarare att det är starkt att jag kommit tillbaka. Cheferna och över 100 medarbetare har köpt boken.
Jonas arbetar sina åtta timmar, sen koncentrerar han sig på att vara pappa, som han uttrycker det. 14.45 är arbetspasset slut, han sätter på mexikansk rockmusik och åker de fem minuterna med Volvon till trean i Kungälv. Tvärbromsar på vägen för att släppa över en mamma och dotter vid övergångsstället.
På lägenhetsbalkongen står Deysi Aparicio de Andersson, Steffany och Sebastian och vinkar. ”Min lilla pappa, jag har längtat på dig”, säger Steffany lyckligt och kramar sin pappa när han kommit in. Maten står på bordet, bolivianskt som oftast. Till efterrätt – en snus.
– Det är det enda jag håller på med. Jag är stolt medlem i IOGT-NTO. Jävligt stolt. Jag dricker grönt te, har blivit en renlevnadsmänniska.
På Jonas nattduksbord ligger en bok om buddistisk meditation. Han är numera välkänd på biblioteket, men läser inga deckare. Bara spirituellt. Ovanpå tv:n, som visar en latinamerikansk kanal, står ett bröllopsfoto från fängelsets kyrka. Ovanför hänger Jesusbilder.
–  Jag tackar Gud att jag kom till San Pedro, det var mitt sätt att vända på livet. Där blev jag förlåten, fri från droger, hittade kärleken. Jag var lycklig. Utan Deysi hade jag inte suttit här idag.