Det är i mitten av april som jag går raka spåret till chefen och säger upp mig. Jag säger att jag tänker börja ett nytt liv.”Jaså, på det viset?” svarar chefen stillsamt. Och så är det gjort. Svårare var det alltså inte.

I tre års tid har jag varannanhelgs-pendlat från Skåne till Halland – det är kärleken förstås – och nu orkar jag inte längre! Vid femtiosex års ålder vill jag ha ett alldeles vanligt tillsammansliv, ett liv där man kan sitta mitt emot varandra vid frukostbordet och prata om väder och vind och tänk, att en vanlig tisdagkväll kunna titta på film med happy end, eller att bli ompysslad när febern rusar i höjden.

Att själv säga upp sig från en fast tjänst, väcker känslor. ”Men har du mist förståndet, tös!” säger Gotthard som är kund i affären sedan länge. Andra, oftast kvinnor i min egen ålder, får något drömmande i blicken. ”Å, jag skulle också …”, säger dom lågmält. Mitt i sommaren går flyttlasset norrut.

I sju års tid har jag då levt som ensamseglare i en liten etta på 31 kvm. Jag har gjort precis vad jag har haft lust med och över fjärrkontrollen har jag haft total makt. Bara en sån sak.

Och nu kommer jag så flyttande till ett stort, gult hus på en kulle och till mannen som i många år har seglat ensam på livets ocean, och tro mig, han har minsann också bestämt själv. Redan tidigt ger jag honom subtila vinkar om att där kanske borde bli, tja, vissa förändringar.

”Vissa förändringar” betyder till exempel att de där blommiga gardinerna med en massa text på och den där guldfärgade soffan från 40-talet, ja, nog vore det väl trevligt om såväl soffa som gardiner fick åka på semesterresa till förrådet?

Åtminstone ett tag. För att inte tala om alla virkade små dukar som någon kär släkting har virkat! Ja, dom kanske också vill flytta till förrådet?

Nej, alldeles enkelt är det inte att byta liv. Mellan varven, när man målar väggar och lister och sneglar lite på dom blommiga gardinerna, ska man stå till arbetsmarknadens förfogande.
Hela dagarna, helst dygnet runt, ska man söka jobb. Såklart ska man vara självgående, positiv och kunna jonglera. Helst bör man nog vara ung och tjusig också.

Men hur blev det med tillsammanslivet, kanske ni undrar? Jo, det går så bra! Visserligen äter vi sällan frukost tillsammans och våldsamt febrig har jag inte varit och därför inte behövt några tröstens ord, men tittar på tv tillsammans, det gör vi verkligen.

På Gokväll och Fråga Doktorn. Väldigt romantiskt, är det.
Och dom där blommiga gardinerna? Jo, dom sitter kvar.
Men inte länge till.