Vinden var kall när jag cyklade iväg till mitt arbete i parfymaffären. Jag hade lagt av med strumpor sedan någon vecka och benen kändes som isklumpar när klänningen blåste upp över låren. Det blev visst aldrig riktig vår.

Plötsligt kom jag ihåg! Tänk om hon fått brevet och kom in till affären i dag. Jag blev alldeles darrig.

Hennys Parfym låg nere vid Stora torget inklämd mellan Sagabiografen och Basaren. Det var roligt att arbeta där bland alla fina parfymer, krämer, bijouterier och necessärer. För det mesta var jag ensam i affären, men vissa dagar kom fru Lundgren och hjälpte till. Fru Andersson, Henny själv, kom bara in från landet ibland och brukade inte stanna så länge.

Det var mycket att hålla reda på och ansvara för, men jag tyckte om det. En del kunder var lite fisförnäma, äldre damer med silvergrått hår och målade kinder, men de flesta var trevliga. Ett problem var att vi inte hade någon egen toalett. Vi var tvungna att gå ner till källaren vid behov. Där fanns en liten illaluktande och kall toalett med läckande vattenrör. Jag försökte hålla mig till middagsrasten, men det var inte alltid så lätt. I värsta fall fick jag låsa butiken en stund eller be någon passa den medan jag sprang iväg.

Varje morgon var det samma sysslor som skulle göras: ta fram växelkassan från gömstället bakom skurhinken, putsa glasdiskarna, fylla på i hyllorna, skriva upp varor som behövde beställas och se till att allt såg snyggt ut.

Nu kom jag ihåg brevet igen!

Min fästman bodde hos en man som hette Kalle, som jag tyckte mycket om. Vi satt gärna och pratade om ditt och datt medan han pysslade med sin rökpipa. Han frågade jättemycket om hur jag hade det på mitt arbete, vad jag gjorde, om jag arbetade ensam, vad jag tjänade, och om jag hade några raster. Han berättade att han var ombud för en fackförening som hjälpte dem som arbetade i affärer och på lager.  Jag hade visserligen hört talas om fackföreningar, men inte brytt mig så mycket om vad som gällde.

– Du måste gå med i facket, sa Kalle. Din lön är alldeles för dålig och dina arbetsförhållanden är inte bra med tanke på din ålder.

Lena Hallberg Bild: Privat

Jag pratade med pappa och han höll med om att jag borde gå med i facket. Nästa gång jag träffade Kalle skrev han in mig i Handelsanställdas förbund. Det kändes högtidligt men också lite skrämmande.

– Vad händer nu, undrade jag.

– Din arbetsgivare får ett brev med information om vad som gäller din anställning i fortsättningen, svarade Kalle.

Nu hade jag varit rädd varje morgon sedan dess och undrat hur det skulle bli när brevet kom fram till fru Andersson. Hon skulle nog inte tycka om att jag gått bakom ryggen på henne.

Hjälp! Den lilla röda sportbilen svängde in på torget i rasande fart. Fru Andersson kom farande med pälsen fladdrande som ett segel i vinden. Hon klev in i butiken och gav sig inte ens tid att hälsa.

– Vad har du gjort! skrek hon. Jag har inte råd att betala så mycket pengar. Affären kommer att gå omkull. Hur kunde du göra så här?

– Farbror Kalle sa … försökte jag.

– Jag trodde jag kunde lita på dig, men där trodde jag visst fel.

Hon vände på klacken och stormade ut lika hastigt som hon kommit.

Jag darrade som ett asplöv och höll nästan på att börja gråta. Men så hörde jag Kalles röst i huvudet.

– Det är din och alla andras rätt att vara med i en fackförening. Glöm inte det!

Så bra att jag gått kurser i både maskinskrivning och bokföring tänkte jag. Nu ska jag, så fort jag kan, gå till arbetsförmedlingen och söka ett nytt arbete. Här vill jag inte stanna.

Jag tog ett djupt andetag och vände mig om när dörrklockan plingade. Dagens första kund.

– God morgon och välkommen. Vad får det lov att vara?