Jag ser konsekvensen av kroppshetsen varje dag. Inlagda tjejer, kvinnor, ibland någon kille, som promenerar på parkeringen i sin ångest över att ha ätit. Alltid de stora mysbyxorna som vill dölja. En gång såg jag en flicka spy bakom bilen, så att mamman inte såg. En gång hörde jag ett ångestskrik jag aldrig glömmer.

Jag bor mittemot Stockholms centrum för ätstörningar och ser kroppshetsen i dess brutalaste form.

Tre avsnitt av serien Kroppshets har nu visats på SVT. Bra med ett folkbildande program om ätstörningar, anorexia och bulimi, som ses som lyxproblem, men inte är det.

Det är ett brutalt fängelse. Kallt, kalt, ensamt. Självhat. Själväckel. Där glömmer man bort vad som är livet. Där får skratt från hjärtat och närhet inte plats. I det fängelset får man en känsla av kontroll. En falsk känsla av kontroll. Det är just kontrollen man tappat.

Mode- och skönhetsbranschens budskap är inte den enskilda orsaken, men en av flera till att hela vårt samhälle blivit ätstört. Retuschen. Smalheten. Slätheten.

Branscherna profiterar på att vi alltid känner att kroppen kan förbättras. Vi ska aldrig vara nöjda. I jakten på den perfektion – som är en chimär – hittar vi alltid nya saker som kan bli bättre. Strävan tar aldrig slut, vi köper mer, kroppshetsar mer. Men perfektion finns inte, så sluta sök. Börja lev.

Branscherna profiterar på att vi alltid känner att kroppen kan förbättras.

Ibland undrar jag om branscherna ens vill att vi ska älska oss själva? Att motorn är vår missnöjdhet. I så fall är det dags att byta motor.

Ni butiksanställda kan påverka. Som underklädessäljaren säger: ”Det tog ett tag innan jag förstod hur dålig självbild vi kvinnor har. Jag försöker pusha tjejerna och säger att de är jättefina oavsett”.

Jag längtar efter det där upproret från er anställda på golvet. Ni som måste se de retuscherade bilderna varje dag. Ni som hör kommentarerna kompisarna emellan i provrummen, mamman som försöker peppa sin dotter att hon är fin. Jag längtar efter att ni vrålar att ni inte står bakom den snedvridna synen på, framför allt, kvinnokroppen. Att kvinnokroppen inte finns till för att behaga andra, utan för att leva ett liv. Att ni vill byta motor.

Jag längtar efter att ni vrålar att ni inte står bakom den snedvridna synen på, framför allt, kvinnokroppen.

OBS! Ett svagt ljus i kroppshetstunneln. Det var ett år sedan jag på ledarplats och i annan media rasade över att H&M:s skyltdockor var så smala att en 36:a behövde nålas in.

Jag mejlar H&M och undrar vad som hänt med: ”Vi utesluter inte att även använda oss av andra typer av skyltdockor framöver.”

Och någonting har hänt. Om än litet.

H&M har börjat utrullningen av en egendesignad H&M-skyltdocka. Denna motsvarar storlek 36 för dam och 50 för herr. De nya skyltdockorna ska ersätta de smalare på alla H&M i Sverige.

H&M ”vill dock fortsatt betona att våra skyltdockor inte ska ses som mänskliga ideal.”

Jag vill se en större variation bland skyltdockorna än en som har storlek 36. De skulle behöva se ut som i omklädningsrummet på Friskis. Men att H&M-personalen nu slipper nåla in en 36:a är ett litet steg på rätt väg.

Linnéa Klint
Chefredaktör och ansvarig utgivare