Niklas går och går tills det tar stopp

Nu har det gått två år sedan den molnfria sommarkvällen började skymma. Niklas Skagerman hade vandrat oavbrutet i 26 timmar och den långa landsvägen mellan Strängnäs och Eskilstuna tycktes aldrig ta slut. De andra i sällskapet gick en bit framför och han hade hamnat på efterkälken.

Stillastående jobb lika farligt som sittande

Nyheter

Ett litet glädjerus infann sig när han såg att deltagarna kom emot honom. De måste ha gått fel, tänkte Niklas nöjt i den svala kvällsluften. Men trots att han gick och gick närmade sig aldrig sällskapet.

Följ tävlingen här.

– Det var som att det började komma små hallucinationer efter att ha påfrestat kroppen så mycket och inte sovit, säger Niklas Skagerman.

Svimmade efter saltbrist

Strax därefter var han tvungen att bryta. Illamåendet som hängt med i sex timmar gick inte längre att trotsa, men ett personligt rekord var uppnått. Året innan hade han svimmat på grund av saltbrist efter 24 timmar.

Fyra år i rad har 37-åringen med de långa benen och det långa håret ställt upp i Maratonmarschen, en tävling som går ut på att promenera oavbrutet. Grundregeln är enkel: den som håller ut längst vinner. Loppet är inspirerat av Stephen Kings bok med samma namn, där hundra tonårspojkar väljs ut för att vandra genom det amerikanska landskapet.

I boken är händelseförloppet mer dramatiskt – den som bryter blir skjuten i huvudet. Längs de sörmländska landsvägarna får deltagaren i stället ta av sig skorna och luta sig tillbaka i en bil som rullar bakom skaran.

Efter förra loppet sa jag att jag inte skulle gå igen heller. Efter tredje gången också…

Det är en av sommarens första riktigt varma dagar och mindre än en månad kvar till årets lopp när vi träffas. Niklas Skagerman avslutar dagens arbetspass på Bauhaus i Sickla, öster om Stockholm, med att vattna hortensia, lyckliga Lotta och murgröna som han planterat i betongkrukor utanför entrén. Nu börjar det infinna sig en känsla av att tävlingen närmar sig. Att han ska gå Maratonmarschen ännu en gång. Kanske blir det den sista.

– Efter förra loppet sa jag att jag inte skulle gå igen heller. Efter tredje gången också…

Gick 12 timmar som test

Allt började med att en kompis deltog. Det året livesändes loppet och Niklas Skagerman följde vännen i den långsamma, men förvånansvärt spännande sändningen. I den vevan hade han bestämt sig för att börja springa efter att inte ha rört sig sedan högstadiet. Så när polaren utmanade Niklas Skagerman att gå loppet bestämde han sig.

För att testa skor och kläder och få en uppfattning av hur det känns att promenera länge åkte vännerna en tid därefter till Bålsta längst ut på Stockholms pendeltågslinje. Därifrån gick de den tolv timmar långa sträckan hem till Hammarby sjöstad genom natten. Inte ens ösregn framkallade tvekan inför loppet.

– Det var snarare tvärtom när jag insåg att jag kunde gå så långt. Tidigare hade jag ju inte utsatt mig för det.

Att pressa sig är grejen

Känslan av att pressa sig till oanade höjder är den stora drivkraften. Att trotsa huvud och kropp och bara fortsätta gå när det känns som tyngst. När skavsåren blir så stora att blåsorna spricker och bildar nya. När huvudet ifrågasätter varför man utsätter sig för något så galet.

Niklas Skagerman minns tillfället på landsvägen efter Strängnäs, då han hade nått sitt rekord.

– När jag tittar tillbaka på det tvekar jag. Var jag verkligen tvungen att bryta där? Då tänker jag att jag säkert kunde ha gått längre.

Med mindre än en månad kvar till start har han inte förberett sig alls. Tiden har inte funnits där efter en tid med byte av både lägenhet och arbetsplats. Efter 13 år på en Åhlénsbutik fick han tjänsten på Bauhaus bara några hundra meter bort. Målet är att ge sig ut och springa tre gånger fram till loppet och ta en promenad på 5–6 mil med en vän.

– För att känna på hur det känns igen.

Rådet – smörj fötterna

Han låter inte särskilt oroad. Niklas Skagerman lyfter hellre fram hur viktigt det är att smörja in fötterna så att de är mjuka och flexibla för den stora påfrestningen. Som växtansvarig på det stora Bauhaus-varuhuset får han nämligen en del vardagsmotion.

Han brukar gå mellan 15 000 och 22 000 steg per dag, att jämföra med den genomsnittliga svensken som enligt en internationell studie går 6 000 steg per dag. Han gör det dessutom i skor med stålhättor.

– Jag sitter egentligen bara ned på kafferaster och lunchraster. Jag är väldigt medveten om att jag rör mig på jobbet och att det blir träning i det också.

Det finns faktiskt en liten möjlighet att sitta även på Maratonmarschen. Bakom sällskapet rullar bajamajor fastspända på bil­släp. Deltagarna får uträtta sina behov 24 minuter per dygn. Den som får en stund över kan få ett tillfälle att sätta fötterna i högläge och andas ut.

Extra strumpor och skor att variera mellan är ett måste för Niklas på grund av slitaget. Mat står deltagarna för själva. Deras i förväg packade ryggsäckar levereras till speciella stationer och öppnas i farten för att ta fram något ätbart. I dessa zoner har även anhöriga möjlighet att lämna mat och dryck.

– Förra och förrförra året hade jag till exempel supporterhjälp av min sambo och hennes bror. Om jag behövde kaffe så fixade de det.

Eller varför inte en pizza­bit? I gångtakt är det lätt att slänga iväg ett sms med en beställning.

Ibland kan det vara svårt att äta när man har gått så långt och inte är sugen på någonting. Men man måste göra det för att kunna gå ännu längre.

Niklas Skagerman har också alltid något litet ätbart på sig. Varje timme ringer mobilens alarm för att han ska få i sig energi. Det blir allt från choklad till smoothies, proteinbars och nötter. 

– Ibland kan det vara svårt att äta när man har gått så långt och inte är sugen på någonting. Men man måste göra det för att kunna gå ännu längre. Annars leder det till att man slutar gå efter fyra timmar om kroppen inte får energi.

Ghost och Hellacopters i lurarna

Det är viktigt att hålla sig till en förutbestämd plan, berättar han. Det kommer svackor när han bara vill ge upp och då gäller det att vara förberedd. Niklas taktik är att prata med andra deltagare för att få tankarna på annat, lyssna på ljudböcker eller musik. Rock i upptempo brukar peppa. Förra året gick Ghost och Hellacopters heta i lurarna.

I huvudet rullar ständiga påminnelser om varför han ställer upp i detta till synes ändlösa lopp, annat än att det är en kul och social upplevelse. I fjol var den stora motivationen att hjälpa svärmor att nå tolv timmar, efter att ha övertygat henne att delta. Annars handlar det alltid om att överträffa sig själv.

– Det gäller att vara lite envis, annars skulle man inte göra det. Man ska nog vara tjurskallig.

I år ska rekordtiden bräckas, och det är i kväll som marschen genomförs, 28 juni. Om Niklas Skagerman dessutom lyckas ta sig hela vägen till kusinerna i Västerås lär endorfinnivåerna slå i höjden. Oavsett utgång är han tillbaka i stålhättorna på Bauhaus golv ett par dagar senare.

Epilog: Så gick det

Niklas fotrally slutade tidigare än planerat med en kollaps i Mariefred efter 18 timmar och 10 minuter. 

”Den gassande solen längs de skuggfria vägarna tog tydligen ut sin rätt. Lite synd med tanke på att fötter, ben och hjärna var inställda på så mycket längre. Bilden är tagen 1,5 timme efter kollapsen när jag kvicknat till igen.”

Handelsnytt pratade med Niklas måndag 1 juni. Då är tävlingen inte över utan fyra personer knallar på.