Telefonen ringer. Min mormors glada röst möter mig när jag svarar. Hon har lyssnat på podcasten som Handelsnytt gjort om mitt fackliga engagemang på två deltidsjobb. Tårarna fyller mina ögon när hon säger: Din morfar hade varit så stolt över dig.

Kjell Gullstrand var starkt fackligt engagerad och medlem i vad som idag är IF Metall. Han dog när jag var fyra år, men jag minns honom fortfarande tydligt. Jag var hans favorit av alla barnbarnen, hans lilla tös.

De har kämpat

Mormors ord får mig att tänka tillbaka på alla våra mor- och farföräldrar som varit med i arbetarrörelsen och kämpat för att vi ska ha allt det vi har i dag. Rätt till semester, ob-tillägg, högre pension, extra försäkringar och att vi arbetstagare får engagera oss och vara med och påverka på jobbet. Allt sånt bra som många av oss faktiskt tar för givet i dag. Sådant som vi ofta glömmer att människor har kämpat, och även dött, för.

Jag är en del av den unga generationen som brinner för jämställdhet och miljöfrågor. Men jag brinner också för arbetarrörelsen. Varför är det inte fler av oss unga som gör det? Som inser att allt detta fantastiska vi har så himla lätt kan tas ifrån oss – att det är dit vi faktiskt är på väg, då vi med färre medlemmar i vårt förbund inte är lika starka utan riskerar att bli övermannade av arbetsgivarna i våra kommande förhandlingar.

Vet inte vad facket är

Varje dag tappar facket medlemmar. Jag pratar med många som inte ens vet vad facket är, bland dem en person som trodde att ob-tillägg var en mänsklig rättighet som alla har. Ännu mer oroväckande blir det när Skolverket vill stryka arbetsmarknaden från läroplanen. Jag som knappt fick lära sig något om arbete i skolan vet hur katastrofalt detta är. 

Vi unga måste helt enkelt börja organisera oss bättre, prata om facket och allt vad det faktiskt innebär och ger oss. Vi har inte råd att ta våra rättigheter för givna.

Ta facketsnacket

Nästa år ska Handels nya kollektivavtal förhandlas fram och jag är orolig. Jag vet inte om vi kommer lyckas skydda allt det som den äldre generationen, som min morfar och hans kamrater, kämpade för och gav oss. Och det vägrar jag acceptera. Som tur är så är det ännu inte för sent – vi måste ta oss i kragen och ta facketsnacket med alla vi kan: kollegan, grannen, din släkting och timvikarien som kanske bara kommer att vara inne en eller två dagar på din arbetsplats. Varenda en av oss räknas.