Emma utbränd vid 18 – så kunde det ske

En oktoberkväll 2018 sitter Emma i sin silvriga Kia. Hon borde ha varit hemma vid det här laget. Men i stället sitter hon i bilen med ett tryck över bröstet. Hjärtat bultar. Tankarna skenar. Hon håller blåmärkshårt i ratten: hon har glömt var hon bor.

Det borde ha varit en varningssignal. Men Emma gick i andra tankar. Ända sedan hon gjorde sin Barbiedockas första frisyr har hon vetat det – hon ska bli frisör. Nu var drömmen inom räckhåll. Nästa termin skulle hon ta studenten. Dessutom: hon var 18 år. Då blir man inte utbränd.

Vill maxa allt

Sommaren 2018 när de andra i klassen hade sommarlov jobbade Emma heltid på frisörsalong. På luncherna tog hon körlektioner och efter jobbet övningskörde hon med sin mamma. På kvällarna träffade hon vänner. Och så vloggade, instagrammade och bloggade hon. Minst ett inlägg per dag. Dessutom klippte Emma alla vänner och bekanta som ville – och det var många. På stan var frisörögonen vidöppna: ”Den där färgningen skulle jag gjort annorlunda.” ”Wow, det där måste jag testa”. Sov gjorde hon fyra timmar per natt. Näringsintaget bestod av energidryck och Coca-Cola Zero.

När skolan började igen ville Emma maxa allt hon gjort tidigare terminer, som att tävla i Frisör-SM. Men hon började försova sig. Minnet svek. Hon behövde ständigt skicka sms till sina vänner för att dubbelkolla när de skulle ses. Hon glömde saker de anförtrott henne. När pojkvännen försökte trösta med kramar grät hon för att det gjorde så ont. Värken i lederna hade gjort hennes kropp ömtålig.

”Helt fruktansvärt”

Så kom oktober och Emma blev sittande i sin bil utan att veta hur hon skulle ta sig hem. För att lugna sin mamma gick hon till en psykolog. Hon damp ner i fåtöljen, tog en klunk av energidrycken och frågade om mötet kunde kortas med tio minuter. Så blev det inte. När Emma gick därifrån hade även hon förstått: stressen hade gjort henne sjuk. Emma bloggade: ”Att det här drabbar mig en tjej som alltid håller ett högt tempo och vill göra saker hela tiden, är helt fruktansvärt.”

Emma ville absolut inte bli sjukskriven. Sjukvården och skolan enades om att hon bara skulle göra det skolarbete hon klarade av. Inte praktisera på frisörsalongen och – värst av allt – inte tävla.

Den här tiden sov jag mest. Jag försökte tvinga mig ut på korta promenader. Efteråt kunde jag kräkas av överansträngning.

– Den här tiden sov jag mest. Jag försökte tvinga mig ut på korta promenader. Efteråt kunde jag kräkas av överansträngning.

18 år då blir man inte utbränd

Vloggen, Instagram-kontot och bloggen gapade tomma. Bara de närmaste vännerna visste varför. Hon som varit den som alltid tillförde energi orkade ingenting. Hon hade blivit tråkig. Det var pinsamt och Emma skämdes. Att som 18-åring inte orka ta sig upp ur sängen för att man är utbränd – det finns inte. Att behöva gå hem från krogen för att kroppen värker – det finns inte heller. Så Emma smög iväg när ingen såg. Skickade förlåt-sms dagen efter.

– Jag brukade skriva att jag inte minns hur jag kom hem, att jag var full, typ.

Det blev jul, nytt år och vår. I mars 2019 kraschade Emma. Psykologen skrev: ”Helt slut då hon gjort någonting, måste ha mer återhämtning, mycket besviken på att hon inte återhämtar sig i den takt hon hoppats.” Hennes läkare gav henne diagnosen utmattningssyndrom. Då var Emma 18 år gammal.

Frisörexamen och kraschade drömmar

I april ville läkaren heltidssjukskriva, men Emma ska ha sin frisörexamen. Dagen för slutprovet kom. På en stol i ett lärarrum belamrat med stora dockhuvuden att göra frisyrer på fick Emma veta att hon klarat provet. Den 6 juni 2019 tar Emma studenten.

Men hennes mående gjorde att hon måste skjuta på frisördrömmarna. Hon klarade inte av ljuden. Tempot. Det sociala. Att vara i en miljö där hon alltid kunde gå igång på något. En frisyr. Ett kundmöte. I stället tog hon jobb på ett medicinlager. Varje morgon tog hon på sig samma kläder. Varje dag parkerade hon på samma plats. Satte i de vita hörlurarna och slog på Marie Jungstedts deckarserie om kriminalkommissarie Anders Knutas. Sin matlåda åt hon ensam. När hon kom hem grät hon.

– Jag var så lycklig över att inte vara helt utmattad.

Struktur som räddning

Hösten 2019, ett år efter insjuknandet, kände sig Emma starkare. Hon ville göra ett försök och sökte jobb som frisör. Hon fick napp direkt.

– Jag var öppen med utmattningen. Det har känts självklart. Min arbetsgivare såg det inte som ett problem. Snarare har de frågat vilken hjälp jag behöver.

Vanan att planera och strukturera behåller hon.

– Att schemalägga dagarna och att utgå från att allting tar mycket längre tid än jag tror, har gjort att jag slipper stressa och inte tänka på allt jag ska göra hela tiden. Mina tankar går i spinn ändå.

Och så har Emma börjat vika och färgsortera sina kläder. Och hårborstarna, sminket, hudkrämerna – allt har egna lådor.

– Tidigare stressletade jag ofta efter saker.

Det händer att hon dippar. Kör över sig själv. Säger ja till allt, tror allt måste göras direkt och ber inte om hjälp. Och rädslan, den finns där.

– Jag är livrädd varje dag för att det ska komma tillbaka.

Hoppas att du tyckte artikeln var intressant. Följ Handelsnytts nyhetsbrev för fler bra artiklar.