Ellen vill inte ha barn. Punkt.

En arbetsplats. Ett lunchrum. På bordet några tidningar, Hänt i veckan och Aftonbladet. Kala väggar förutom anslagstavlan med företagets kärnvärden och ”Facket informerar”. Finns säkert en miljon sådana här rum i Sverige. Någon värmer mat i mikron. Och så småpratas det barn. Vab. Trots. Stresslämningar och ”Vet du vad mitt barn gjorde?”-skrattanekdoter. Barn är ju ändå det bästa som kan hända en. Eller?

I lunchrummet på Ica Maxi i Örebro sitter 35-åriga Ellen Nilsson. En efter en har kollegorna gått på mamma- och pappaledighet. Över matlådorna pratas det barn. Egna. Vänners. Barnbarn. Ellen är tyst. Hon vill inte ha barn. Hon vill sterilisera sig. Men det säger hon inte. I stället berättar hon om sin systerdotter Teddy. Hon vet vad reaktionerna hos personer som hon inte är närmare vän med brukar bli. Först tystnad, därefter är det alltid någon som säger något som ”Vad gör du om du träffar någon som vill ha barn?” ”Du kommer ändra dig.”

Ellen har aldrig varit intresserad av barn. Men det dröjde innan hon förstod att hon faktiskt vill leva ett barnfritt liv. Och det var bara nyligen som hon förstod att det finns fler som känner som hon. I vänskapskretsen är Ellen den enda som vill leva barnfritt.

Det var en befrielse att känna att jag inte är konstig.

– Det var en befrielse att känna att jag inte är konstig och att jag inte behöver stå ensam medan alla andra skaffar barn.

Barn tillhör livet. Som döden

Hela uppväxten kände sig Ellen udda. I skolan var pluggandet lätt. Det sociala svårt. I korridorerna. I matsatsalen. På skolgården. Hela tiden gick hon med blicken fäst på skorna. Hon minns fortfarande känslan när en kille i högstadiet skojknuffade henne. Äntligen var hon en i gänget.

Så var det en sak till. Ellen och hennes familj var Jehovas vittnen. I församlingen var familjen viktigt. Och en familj blev man när man fick barn.
– Även bland mina vänner utanför församlingen var barn en självklarhet.

Också för Ellen var barn en del av livets gång. Så var det bara. Hur lite Ellen än ville det var barn ingenting man rådde över själv eller kunde välja bort. Som döden. Redan i tonårsrummet fyllt av böcker och hästplanscher stressade Ellen över allt hon måste hinna med innan hon nådde den ofrånkomliga ändhållplatsen ”barn”. I takt med att hon blev äldre kom också ängslan över att råka blir gravid. Länge undvek hon sex.
– Jag mår både fysiskt och psykiskt dåligt av p-piller som inte heller är helt säkra. Jag vet inte om jag skulle klara av att göra en abort. Hur mina hormoner skulle få mig att reagera. Det kan finnas en risk att jag skulle föda barnet och det skulle vara hemskt.

Ellen tänker inte kompromissa

Det var inte förrän Ellen började må psykiskt dåligt av stressen och framtidsångesten som hon förstod det. Hon ville inte ha barn. Men ändå: kunde man verkligen välja bort barn? Kanske kunde hon övertala en framtida partner att nöja sig med ett barn? Men så hittade Ellen en podd om barnfrihet. Kinderna hettade när hon lyssnade. Hon läste också allt hon kunde komma över. Forskning. Andras erfarenheter. Sterilisering. Hon samlade fakta. Argument. Allt sparades i en blå mapp. Hon hade bestämt sig. Hon tänkte inte kompromissa med ”ett” barn. Hon tänkte inte kompromissa alls.

Ellen var väl förberedd när hon träffade doktorn den 19 augusti 2019. Den blåa mappen i famnen. Men den kom aldrig till användning. Efter ett kort samtal gav läkaren henne ett papper där det stod att hon ”informerats om steriliseringsingreppets följder och att hon fått upplysningar om andra möjligheter att förebygga graviditet”. Ellen skrev under med fast hand och gick.

Hemma hos Ellen är det städat. I bokhyllan står Star Wars- och Firefly-figurerna prydligt uppradade bland handböckerna om att förstå kroppsspråk. Längst ner finns systerdottern Teddys låda. Den plockar Teddy fram när hon kommer och den städar hon noga undan efter sig när hon ska hem. ”Ringer du mig sedan?” säger Teddy jämt när hon går. Och
Ellen ringer alltid.
– Jag älskar Teddy. Men inte ens hon kan skapa en barnlängtan i mig.

Så kom dagen. Klockan 07:17 den 19 november låg Ellen på en operationsbrits på Karlskoga lasarett. När hon vaknade var hon öm över magen. Och så spydde hon. Hela tiden kräktes hon. Det gick fyra timmar, sedan kunde hennes pappa som väntat kvar under hela operationen köra henne hem igen. I bilen somnade Ellen. Fridfull. Dagen efter kom tankarna.
– Jag skulle inte säga att jag velade. Jag tänkte på det permanenta i beslutet men kom snabbt fram till att jag gjort rätt. Ett barn som skulle växa upp med mig som förälder skulle inte ha ett bra liv.

Ellen har letat efter fler likheter med barnfria men inte hittat några. Fast en sak är gemensam för dem alla. I stort sett alla har blivit ifrågasatta. Tillrättavisade.
– Jag vill hjälpa till att få slut på det. Jag vill normalisera barnfrihet och jag vill medverka i att bryta tystnaden.

Ellen är inte längre troende inom Jehovas vittnen. Hon lämnade församlingen i tjugoårsåldern.