Frisörerna som hjälper cancersjuka när de tappar håret

Det är lunchtid på Örebro universitetssjukhus. Ett par kvinnor i vita och blå arbetskläder låser upp sina cyklar utanför huvudentrén. En mamma med barnvagn skyndar förbi dem in genom den elektriska karuselldörren och väjer för en äldre man med rullator. Hennes klapprande steg försvinner bort i den ljusa korridoren. Det blir tyst och lugnt.

7 saker alla bör veta om rast

Frågor om jobbet

Solen värmer klibbigt genom glastaket och stora, palmliknande växter står utspridda längs de bländvita väggarna. Bortanför apoteket finns en frisörsalong. Men på reklambilderna i salongsfönstret visas inte bilder på glada kvinnor i långa blonda lockar.

Här har de tunna, färgglada men smakfulla mössor, utan dignande hårsvall. Innanför skymtar hyllrader av dockor med peruker.

Många av salong Carl M Lundhs kunder har förlorat sitt hår.

För en del kunder är jag den enda som sett dem utan hår.

– Man får ett otroligt förtroende från kunden när man får hjälpa dem med peruken. För en del kunder är jag den enda som sett dem utan hår. Det känns fint, säger frisören Hedda Olsson.

Hon hade dagens första kund i morse när de två kunde vara ensamma i salongen, så här i coronatider. Kunden var en hårersättningskund, en äldre herre som behövde få sin nya hårdel fastlimmad på skalpen.

Den största kundgruppen är kvinnor med cancer. Därefter kvinnor med alopecia, en sjukdom som gör att man tappar hår.

– Vi träffar väldigt mycket folk. Det är trevligt. Framför allt att vi får jobba med att få folk att må bra. Man önskar ju att man kunde få bort sjukdomen. Men det enda vi kan göra är att ge dem ett nytt hår och göra utprovningen så lugn och positiv som möjligt, säger Hedda Olsson.

Tål inte hårtorken

Kollegan Therese Grans kommer in i personalrummet med en grålockig kalufs i handen.

– Jag väntar på ångmaskinen, säger hon och lutar sig mot dörrkarmen.

Peruker av syntetmaterial tål inte värme över 80 grader, och kan därför inte stylas med en vanlig hårtork. Men ånga går bra.

När peruken är på styling och uppfräschning hos frisören har många en andra peruk att skifta till. Andra använder sin peruk bara ibland, som en accessoar.

– Vi försöker peppa dem att gå utan peruk om de vill, säger Hedda Olsson.

Det sitter mycket identitet i håret. Och för kvinnorna kvinnlighet

Men för många är håret väldigt viktigt.

– Det sitter mycket identitet i håret. Och för kvinnorna kvinnlighet, säger Therese Grans.

Vad de själva skulle göra om de tappade håret är svårt att veta.

– Trots att vi jobbar med det här varje dag är det jättesvårt att sätta sig in i hur det skulle vara. Hur man skulle reagera. Det brukar jag säga till kunderna också. Jag skulle nog tycka att det var jobbigt. Samtidigt vet jag ju hur mycket man kan göra med en peruk, säger Hedda Olsson.

Therese Grans vet att hon skulle skaffa en peruk och en snygg mössa. Kanske skulle hon våga gå barhuvad också.

Modigt med kalt huvud

– Det är riktigt snyggt med ett kalt huvud och stora örhängen. Jättesnyggt. Det är modigt av dem som normaliserar det bara huvudet, säger hon och fingrar på den stora, tunna guldringen i sitt öra.

Ångmaskinen är redo och Therese lämnar personalrummet. Hedda tar sig an ett frigolithuvud.

Dunk-dunk-dunk låter det när hon bankar fast ett huvudet på ett stativ framför spegeln i salongen. Hon plockar fram en blond, långhårig peruk och fäster den på frigolithuvudet med ett par knappnålar.

– När den kom var den helblond och såg lite Barbie ut. Därför har jag färgat den lite mörkare i botten, säger hon.

Håret är ungefär jämnlångt över hela peruken och ser fortfarande ganska onaturligt ut. Men nu tar Hedda fram sin sax och påbörjar förvandlingen.

Hon lyfter upp håret på ena sidan av dockans ansikte och fäster det med en klämma. Sedan drar hon ut håret närmast pannan och öronen och låter saxen glida över hårstråna.

– Det ska vara mycket babyhår. Babyhår och virvlar är sådant som man kan irritera sig på när man har hår, men som man saknar och som betyder jättemycket när man tappat det.

Smittofritt med mobilen

Hedda vet vad hon gör. Efter en omgång med saxen och plattången, och ett par obligatoriska puffar hårsprej, skulle peruken lura vem som helst – om den inte satt på ett frigolithuvud. Nu är den redo att visas för en potentiell kund.

När perukerna ska färgas och klippas nålas de fast på frigolithuvuden. Ibland täcks huvudena med plast först för att inte dockorna ska bli allt för fläckiga.

Hedda sätter peruken på en något naturligare docka och bär med den ut i gallerian. Där är ljuset bättre för att ta bilder som hon kan skicka till kunden.

Under coronaepedemin har hon och kollegorna börjat ha konsultationer online med kunder i riskgrupp som behöver en peruk.

– Jag tror att det är framtiden att göra fler online-konsultationer. De som går på cellgiftsbehandling har ju ett känsligt immunförsvar även när det inte är corona. Då slipper de åka hit när de är känsliga.

För de kunder som ändå kommer till salongen kan personalen erbjuda sig att bära munskydd och handskar. Kunderna kan också boka tider där de är ensamma i salongen med frisören.

Doften av hårsprej slår emot oss när vi går in i salongen igen. Bakom handfatet har Therese Grans börjat ta hand om en blivande blondin med aluminiumfolie i håret. Therese har två kunder i dag och Hedda kommer att ha totalt tre, varav en är perukleverans till en av sjukhusets avdelningar.

I vanliga fall brukar de vara tre frisörer i salongen och ha dubbelt så många kunder på en dag. Vid tvåtiden på eftermiddagen kommer kunden Sture Larsson in. En klippstammis med silvervit frisyr som behöver trimmas.

– Det är så skönt att gå hit. Du frågar mig om jag vill ha det vanliga, och så säger jag ja och sedan klipper du, säger Sture till Hedda och skrattar.

Hon ler mot honom genom spegeln.

– Du har gått hos mig länge nu. Jag tror att du och Inga var bland mina första kunder. Och i morgon har jag jobbat här i nio år.

– Ja det kan nog stämma bra. Inga blev ju sjuk för tolv år sedan.

– Hur är det, kan du hälsa på henne nu?

– Jo … Men det är svårt. Hon är så sjuk nu.

Ibland kommer jobbet innanför huden. Som när kunden som går på cellgifter är i Heddas ålder eller är förälder till en tidigare klasskamrat till henne.

Jag har blivit noga med att kolla upp knölar i brösten, för jag vet att cancer kan drabba mig också.

– Då blir det som mer på riktigt. Vi jobbar ju med det här varje dag, men ändå. Det är tufft. Jag var 19 år när jag började här. Då hade jag inte haft så mycket kontakt med sjuka människor. Här träffar man sjuka varje dag. Det blir en reality check. Jag har till exempel blivit väldigt noga med att kolla upp knölar i brösten, för jag vet att cancer kan drabba mig också.

Det händer att en kund dör.

– Det var särskilt jobbigt i början, och det är klart att det fortfarande är tufft, särskilt om det är en kund som man har haft en relation till. För någon vecka sedan satt jag och grät här eneftermiddag. Men det är också bra att påminna sig om hur allvarliga saker vi jobbar med.

För att bearbeta sina känslor pratar frisörerna mycket med varandra. Det är inga planerade möten, men de ventilerar med varandra när det behövs.

Okej att gråta på jobbet

Det finns en outtalad överenskommelse om att det är okej att gråta ibland. Samtidigt måste de förhålla sig professionella.

– Detta är vårt jobb. Om en kund blir ledsen är det klart att vi ska visa känslor. Men kunderna kommer först. Sedan kan vi ta hand om oss själva också.

De flesta cancerkunder blir friska och kommer tillbaka och visar upp sitt nya hår. ”Titta det har blivit grått” eller ”det har blivit lockigt!” Hårsäckarna påverkas av cellgiftbehandlingen och därför kan håret se annorlunda ut när det växer ut igen.

Kunderna och frisörerna får en speciell relation till varandra och många fortsätter att klippa sig hos Hedda och hennes kollegor efter peruktiden.

– Vi kan prata om hur det var då och vilka peruker de hade. De är väldigt öppna med oss. Säger ofta att vi är snälla och gulliga. Men det är klart att samtalen är blandade med sorg. Vi kan både skratta och gråta tillsammans.