För länge sedan hade jag en chef som var lynnig och knepig. Hen hade favoriter i arbetsgruppen, andra var hackkycklingar. Särskilt en kollega var ofta utsatt, chefen brukade inte hälsa på henne, och hennes idéer fick sällan gehör.

Vi lärde oss att höra på stegen när chefen kom om det var en bra eller dålig dag. Skulle man gå in och be om semester väntade man till en bra dag. I arbetsgruppen försökte vi peppa varandra. Vissa försökte säga ifrån, men det var inte så lätt. Den som gjorde det bemöttes som besvärlig.

Min erfarenhet är att det är svårt att ta upp sånt här. Signalerna om missförhållanden är ofta små, nästan omöjliga att beskriva för en utomstående, eller för sitt fackombud. Det kan låta fjuttigt. Vad ska man ens säga, ”min chef är dum”? Man riskerar att avfärdas som överkänslig, eller i värsta fall bitter.

Jag har suttit på båda sidorna. Haft dåliga chefer, men också hanterat svåra situationer som arbetsledare, som mobbning och dysfunktionella relationer i arbetsgrupper. Och arbetsmiljön är alltid – ALLTID – ledningens ansvar att hantera.

På ABF Fyrbodal har människor mått dåligt. Blivit omplacerade, slutat för att de inte orkat, gråtit och känt sig utsatta. Handelsnytt har granskat ABF. Trakasserierna, hetsjakten på studietimmar, kollegan som till sist försökte begå självmord. Det gick så långt att en anmälan gjordes till Arbetsmiljöverket.

Nu menar ledningen att de har gjort sin läxa, och att arbetsmiljön är bra. Men Handelsnytt har pratat med både före detta och nuvarande anställda som inte delar den bilden. Som menar att det mest har blivit fina ord på papper.

Det som luktar illa är att chefen själv viftar bort sina (före detta) medarbetare. Somliga kallas, ja just det, bittra.

Själv får jag ett mejl från styrelseordföranden för ABF Fyrbodal. Det vill säga den ytterst ansvariga för det lokala ABF. Hennes meddelande till Handelsnytt går ut på att informera oss om att hon och styrelsen har det största förtroendet för arbetsledaren. Att arbetsmiljöinsatserna som gjorts är ”genomgripande, framtidssyftande”. Hon avslutar med att berätta att åtgärderna som redovisats efter anmälan är med beröm godkända av Arbetsmiljöverket. Anmälan är nedlagd.  

De allra flesta arbetsgrupper som arbetar fortlöpande, och framtidssyftande med arbetsmiljön anmäls inte till Arbetsmiljöverket. Och de allra flesta ansvariga brukar åtminstone visa ödmjukhet utåt, säga att man tar personalens upplevelser på allvar. Man kunde till och med kosta på sig att beklaga att det gått så långt.

Men inte på ABF Fyrbodal. Ledningen lyfter hellre fram att de fått beröm av Arbetsmiljöverket. Men när Handelsnytt intervjuar medarbetare så upplever de att inte tillräckligt har hänt.

Jag är inte förvånad. Förändringar tar tid, och målmedvetet arbete. Relationer behöver läkas och vårdas. God arbetsmiljö är ingenting man kan beordra fram.

Och det räcker inte att bara ledningen är nöjd.