När mäns våld mot kvinnor skildras i media är det ofta svarta rubriker. Mannen är besinningslös och kvinnan beskrivs som ett hjälplöst offer. Susanna Alakoski menar att det är en förenklad och ensidig bild som de flesta utsatta kvinnor inte kan identifiera sig med, de har ju sagt ifrån och till och med slagit tillbaka. Det medför att många kvinnor inte tolkar våldet som misshandel.
– Det är alltid så svart, negativt och ansiktslöst. En recensent som sökte på bilden av den misshandlade kvinnan fick träffar på suddiga bilder på kvinnor med bortvända ansikten och kvinnor som blev slagna med påkar. Men bland de kvinnor jag känner har det alltid funnits en annan diskussion. Det är många som pratar om sin aggressiva pojkvän, att de blev förbannade för att han hotade och kan säga saker som att ”F-n han är ju inte klok. Honom kan jag inte bo kvar hos.”.
För att nyansera bilden bestämde Susanna Alakoski sig för att samla ihop berättelser om vardagsvåldet. Det som förekommer dagligen och innefattar allt från grov misshandel och våldtäkt till hot och förödmjukelser.
Gensvaret var enormt. Susanna Alakoski fick svar från hundratals kvinnor som hade något att berätta, men det var inte lika många som var villiga att offentliggöra sin historia.
– Det är skamligt. Det är så oerhört tabubelagt. Man är rädd för att bli sedd som en misslyckad människa. Men jag tror att den enda vägen att vi har att gå är att prata om det.
I sin egen text beskriver Susanna Alakoski ett gruppvåldtäktsförsök hon utsattes för i tonåren. På väg hem från en strandfest blir hon överfallen av några kompisar till hennes storebror. Hon biter en av dem, lyckas slita sig loss och flyr in på en toalett.
– Det är en sådan typisk situation jag knappt har talat om med någon. Det är ofattbart. För det var ju absolut inte mitt fel att de försökte våldta mig.
Susanna Alakoski tror att det finns en stor potential i att berätta. I dag förekommer det mesta våldet bakom stängda dörrar och båda parter bidrar till att hålla dem hemligt. I en av antologins texter skriver Maria Küchen om en gruppvåldtäkt hon utsattes för i sitt hotellrum på Gran Canaria. Efteråt pratar hon inte med någon om det och nästa kväll stöter hon på förövarna i baren. ”De hade en ny blick på mig nu. Jag var madrassen. Vi var överens om det. Jag var överens med dem. Jag var underkastad, nedgjord.”. Om hon hade vågat berätta om övergreppet kanske de här killarna hade blivit utstötta av de andra ungdomarna. Alla vet ju att det är fel att våldta.
– Om mannen inte kan lite på att kvinnan kommer att hålla tyst om misshandeln eller våldtäkten, blir det väldigt farligt för honom. Då riskerar han att bli känd i kamratkretsen och på arbetsplatsen. Det ligger mycket makt i att berätta. Det är viktigt att förstå det. Jag skriver i förordet om en pappa som visste att hans dotter misshandlades. Han ringde upp killen och sa att han skulle ringa runt till alla hans arbetskamrater om han inte slutade. Det räckte. Misshandeln upphörde.
Susanna Alakoski hoppas att Lyckliga slut skapar större öppenhet kring mäns våld. Men för att lyfta diskussionen till nästa nivå krävs det att även män deltar. Bakom varje övergrepp står det minst en man och det är troligt att många av dem känner skuld och skam över vad de har gjort.
– Så länge kvinnor berättar om våldet och inga män träder fram och erkänner att det var de som gjorde det förblir den här diskussionen tvådelad och våldet förblir ansiktslöst.
Vad krävs för att männen ska träda fram?
– Jag tror att det handlar om samhällsklimatet. Jag tror att män behöver prata om det här tillsammans och precis som det idag finns kvinnojourer och hjälp att få för kvinnor måste det finnas ställen dit männen kan gå för att få hjälp.
Alla kvinnor som skriver i Lyckliga slut har lämnat sin plågoande och gått vidare i livet. Enligt forskarna Viveka Enander och Carin Holmberg, som medverkar i antologin, inträffar förändringen när kvinnan befinner sig på botten och inser att förhållandet aldrig kommer att bli bra igen. I det läget är tillfälligheter ofta avgörande.
Åsa Grennvall beskriver hur droppen var när hennes pojkvän bet av en bit hud på hennes finger och spottade ut den. ”Jag drar nu” säger hon och åker de 30 milen hem till sin pappa som hjälper henne att bryta med pojkvännen.
Karin Nygårds skriver att hon bestämde sig att ha lämna sin man när hon hörde Lena Philipssons schlager ”Kärleken är evig på radion”. Hon insåg plötsligt att hennes förhållande helt saknade kärlek.
För Susanna Alakoski var det hennes mammas ord som ekade i bakhuvudet när hon inte gick tillbaka till en kille som slagit henne.
– Min mamma sa de enkla orden ”du behöver inte göra som jag”. Då visste jag inte hur betydelsefulla de orden skulle bli. Men ofta kan hjälpen vara enklare än vad man tror. Det kan vara en dikt eller en film som gör skillnaden. Man ska inte underskatta kulturens möjlighet att ge människor avgörande tankar och hopp.
Fakta/Lyckliga slut – Sjutton berättelser om vardagsvåldet
Ordfront Förlag.
Redaktör: Susanna Alakoski.
Medverkande: Susanna Alakoski, Maria Carlshamre, Angelica Dennevi, Unni Drougge, Åsa Grennvall, Carin Holmberg & Viveka Enander, Kristina Hultman, Lena Kallenberg, Maria Küchen, Annika Persson, Anna Nilsson, Karin Nygårds, Gudrun Schyman, Birgitta Stenberg, Jenny Tedjeza, Marja Valtonen, Kerstin Wixe.