– Facken har inget val. De måste börja arbeta med antidiskriminering på allvar, om inte annat för att det är en ren överlevnadsfråga för dem och tiden är knapp, säger Katri Linna.
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering vet vad hon gör. Fackens strupe är blottad – enligt LOs officiella sammanställning ser medlemsraset på över 100 000 medlemmar ut att fortsätta, även efter årsskiftet. Bara i januari och februari i år lämnade totalt 12 000 medlemmar LO-förbunden. Det är då som Katri Linna går till attack: i samhällsmagasinet Arena förkunnar hon fackets död om de inte inser att tiden för vackra antidiskrimineringspolicyer är förbi. Nu är det handling som gäller och metoderna finns.
– Antidiskrimineringsarbetet måste in i fackets huvudfåra, kollektivavtalen. Det måste bli en förhandlingsfråga. Då kan det inte falla bort i det konkreta arbetet – och det är läge med stort L för att ta detta ansvar nu, säger hon.
Enligt Katri Linna står antidiskrimineringsarbetet vid ett vägskäl. Antingen tar lagstiftningen över eller så sköts arbetet – som det enligt Katri Linna bör – av arbetsmarknadens parter.
Tendensen är tvärtemot vad Katri Linna vill. Jämställdhetslagen kom till 1980 och lagen om åtgärder mot diskriminering i arbetslivet på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning kom 1999. Med tiden har lagarna blivit allt mer detaljerade.
– Diskrimineringslagarna ses just nu över. Det här är parternas sista chans, säger hon.

Än har de inte tagit sitt ansvar, därför behövs enligt Katri Linna lagstiftningen. Och facken kan vara värre än arbetsgivarna, menar hon. Hon har flera exempel på hur arbetsgivare vänt sig till DO för att fackklubben inte varit intresserad av att ta fram åtgärder för att förhindra diskriminering – och det händer enligt Katri Linna att det är facket som står för diskrimineringen. Något som händelsen i Örebro för tre år sedan visade och som fick stor medial uppmärksamhet. En man med rötterna i Mellanöstern gick på anställningsintervju för ett rektorsjobb på en skola i Örebro kommun. Han intervjuades av tre separata grupper, varav en bestod av representanter från de fackliga organisationerna på arbetsplatsen. Under intervjun med dessa fick mannen frågan om vad han som kom från ett muslimskt land ansåg om att det fanns många kvinnor som arbetade på skolan. DO stämde i Arbetsdomstolen, men arbetsgivaren frikändes. Kommunen kunde inte hållas ansvarig för de fackliga representanterna och facket går inte att stämma för diskriminering – det strider mot föreningsrätten – om det inte gäller fackliga förmåner.
– Det här borde ha blivit en väldigt stark väckarklocka för facket. Men ingen kontaktade oss på DO och mig veterligen blev det inte heller någon diskussion inom facken. Det får en att fundera. Hur ser facket på sin roll egentligen? frågar sig Katri Linna utan att höja rösten.

Men det har blivit lite bättre ändå, menar hon. På några håll har de etniska frågorna till och med börjat komma in i kollektivavtalen. Exempelvis har olika religiösa helgdagar jämställts, vilket innebär att de som arbetar under Ramadan istället kan vara lediga julhelgen. Och personalen på DO hör inte längre lika ofta att ”det här är ert jobb” så fort det handlar om diskriminering på grund av etnicitet eller religion – även om DO idag driver mål i Arbetsdomstolen som varit hos facket och vänt.
– Visst har DO ett ansvar, men vi är bara 45 anställda. Det är facken som har möjligheter. Med 400 000 förtroendemän ute på arbetsplatserna kan facket komma så mycket längre än tillsynsmyndigheter.
Enligt Katri Linna är förklaringen till fackens icke-arbete att de inte vet vad de ska göra, vilket delvis hänger ihop med att den lokala fackklubben ofta är del i problemet.
– Det kan vi se i de ärenden som gäller trakasserier på arbetsplatsen. Flera av dem som anmäler är fackligt anslutna. Men de kan inte vända sig till facket eftersom de förtroendevalda många gånger är involverade, genom att de står på ena sidan i konflikten. Det kanske inte vore så dumt att ha en egen DO inom varje enskilt fackförbund.

Tafatt, är Katri Linnas beskrivning av fackens arbete mot etnisk diskriminering. Trots att de enligt lagen har ett ansvar. Lagen ställer också krav på att arbetsplatser ska anpassas efter alla. Att som butiksanställd inte kunna bära slöja är rent nonsens, anser Katri Linna.
1999 anmäldes Lindex och 2006 anmäldes Ica Kvantum Frölunda till DO för att de i ena fallet nekat en kvinna anställning på grund av att hon bar slöja och i det andra fallet för att arbetsgivaren frågat en kvinna under anställningsintervjun om hon kunde jobba utan slöja. DO nådde förlikning med både Lindex och Ica Kvantum. Ica Kvantum Frölunda fick betala ett skadestånd på 80 000 kronor. Nu är slöja tillåtet i båda butikerna (Handelsnytt nr 2/2007, nr 3/2007 samt på webben 070503).
– Frågan om slöjan visar också hur de olika diskrimineringsgrunderna hänger ihop. Det är inte enbart en diskrimineringsfråga utifrån etnicitet utan också en jämställdhetsfråga, säger hon.
Det går inte att prata om diskriminering på grund av kön utan att ta hänsyn till etnicitet, menar Katri Linna. Men jämställdhetsdebatten i Sverige är enligt henne oroväckande svensk.
– Vilka kvinnors rättigheter pratar vi om egentligen? Det går inte att ta bort klass, etnicitet, ålder, funktionshinder och sexuell läggning när vi pratar jämställdhet. LO-kollektivet måste lyfta frågan. Många av medlemmarna i LO-förbunden är kvinnor med utländskt ursprung.
Det är ett exempel på hur fackföreningsrörelsen kan attrahera personer med utländsk bakgrund enligt henne. Men facket måste också titta på sin egen rekrytering.

När Handelsnytt förra året gick igenom hur många personer med utländsk bakgrund som arbetar inom Handelsanställdas förbund (Handelsnytt nr 3/2007) visade det sig att de var få i förhållande till andelen av medlemmarna. Ett svar som förbundsledningen gav då var att tiden måste få ha sin gång. De med utländsk bakgrund har inte hunnit arbetat sig upp än.
– I viss mån är det en tidsfråga. Men samtidig är det ingenting nytt att vi har en invandring, den har pågått i större skala de senaste femtio åren, grupperna har ändrats men de har aldrig varit synliga i fackets hierarkitopp. Och då är ”det kommer med tiden” inget svar, säger Katri Linna.

NAMN: Katri Linna, 47
YRKE: Jurist, Ombudsman mot etnisk diskriminering
FAMILJ: Änka med son, nu särbo med en ny man
BOR: Nacka
LÖN: 71 000 i månaden
AKTUELL MED: Utspel om fackets bristande engagemang i antidiskrimineringsarbetet. DO har nyligen tagit fram en ny handbok för aktiva åtgärder i arbetslivet.
BAKGRUND: Har arbetat som hotellstädare, diskare, mentalskötare och inom kriminalvården. Som jurist har hon arbetat på bland annat LO Rättskydd, numera LO-TCO Rättskydd, och som chefsjurist på HTF och SIF. DO sedan 2005.
INTRESSEN: Gillar vintern, stugliv, friluftsliv och sport, men även att läsa och spela kort.