Det började med feberperioder som inte varade längre än en dag, sen blev det värre. Inga-Lill Gustafsson fick svårt att andas och blodtrycket gick upp. Det var 1998 och tio års kamp mot sjukdom, läkare och försäkringskassan hade börjat.
– Jag kunde åka till jobbet och bli sittande, så min chef fick till slut köra hem mig, säger hon medan hon fixar i ordning fika i det lilla lägenhetsköket.

1998 blev Inga-Lill Gustafsson sjukskriven första gången, till en början på 25 procent och slutligen, fyra år senare, på heltid. Då hade Inga-Lill Gustafsson, som bor i Ludvika, en liten ort i Dalarna, blivit av med sitt jobb i djuraffären, där hon arbetat i åtta år.

Trots att hon inte har någon tid att passa går hon upp halv sju varje morgon, eftersom det tar några timmar att få igång kroppen. Hon säger att det känns som om den är insnörd i gummiband, och att varje muskel måste dras ut. Och det tar tid. Vid nio är hon klar för att gå ut med sina tre hundar.
– Hundarna är min räddning och så blommorna. Ett intresse jag fick i samband med sjukskrivningen. Det var hanterbart eftersom det ryms inom mina fyra väggar, säger hon samtidigt som hon försöker ändra ställning i kökssoffan vid matsalsplatsen dit vi förflyttat oss.

I de första sjukjournalsanteckningarna skrev läkaren diagnosen deprimerad med panikångest och ordinerade antidepressiv medicin. Men Inga-Lill Gustafsson kände sig inte det minsta deprimerad. Hon hade hjärtklappning, skakningar och var oerhört trött. Efter ett tag ändrades diagnosen till kronisk trötthet och stelhet. Men ingen medicin hjälpte och proverna visade ingenting. Allt läkarna kunde erbjuda var fortsatt medicinering mot muskelvärken och sjukgymnastik.

Men Inga-Lill Gustafsson blev inte bättre. Åren och utredningarna går. I början av 2008 är hon fortfarande sjukskriven på heltid.
– De bästa åren av mitt liv försvinner ju. Varför kan de inte se att jag är sjuk? Jag får ju ingen hjälp, hur ska jag då bli bättre? Om jag fått någon form av rehabilitering hade jag kanske varit frisk nu.

Nu bestämmer försäkringskassan att Inga-Lill Gustafsson ska delta i pila-projektet, ett samarbete mellan försäkringskassa och arbetsförmedlingen, vars syfte är att hitta de sjukskrivnas arbetsförmåga och underlätta deras återgång till arbetslivet. Hon får träffa sjukgymnast, psykolog, läkare, arbetsterapeut och en socionom. Resultatet blir en 14 sidor lång beskrivning av Inga-Lill Gustafssons livssituation. I korthet: hon klarar inte av något tänkbart jobb, vilket överensstämmer med hennes läkarutlåtande.
– Men efter några veckor kommer ett brev från försäkringskassan, säger hon och bläddrar febrilt i de höga buntarna av papper som är resultatet av alla utredningar.

Egentligen behöver hon inte papperet. Hon har allt i huvudet. Till slut hittar hon brevet. Där står att hennes sjukersättning från försäkringskassan upphör. Trots läkarutlåtande och försäkringskassans egen utvärdering i pila-projektet gör försäkringskassan alltså bedömningen att det inte finns tillräckliga medicinska skäl som pekar på att Inga-Lill Gustafssons arbetsförmåga är så nedsatt att hon inte kan arbeta.

Idag har hon socialbidrag ”stora skräcken” som hon säger och via socialtjänsten har hon börjat arbetsträna i två timmar på sin gamla arbetsplats i djuraffären. Vissa dagar går det bra, andra inte. Någon rehabiliteringsplan har hon fortfarande inte.
– Det är tur att jag inte är hund, då hade jag blivit avlivad vid det här laget.