Det hänger ett renhorn på Handlarns träfasad. Klockan är strax efter 14 och mörkret har lagt sig över Karesuando. En ljusslinga kastar ett blekt sken över de snötäckta bilarna på parkeringsplatsen. De automatiska butiksdörrarna öppnas. I entrén står fyra sparkstöttingar. Malin Siikavuopio packar upp konserver och pratar i telefon.
– Jag hade helt glömt bort att ni skulle dyka upp i dag, säger hon till Handelsnytts rödnästa reportageteam.

Malin Siikavuopio går raskt förbi frysdiskarna med renkött. Hon fortsätter in på lagret och öppnar dörren till kontoret.
– Veckorna före jul brukar vara riktigt hektiska. Ni ser själv hur vårt lager ser ut, knökfullt med julmust, sparkar och pepparkakor, säger hon.

33-åriga Malin Siikavuopio är född och uppvuxen i Karesuando. Efter nian flyttade hon till Kiruna för att läsa samhällslinjen på gymnasiet. Trots att hon ägnade flera dagar i veckan åt sitt stora intresse, ishockeykarriären i Kirunas damlag, trivdes hon aldrig riktigt i storstaden. Hon längtade hem. Det sista gymnasieåret träffade hon Peter Siikavuopio. Eftersom han också var bördig från Karesuandotrakten bestämde de sig för att flytta tillbaka. I dag är de gifta och bor med sina fyra barn i en villa mitt i byn.
– Många tycker att Karesuando är en liten håla. Men det känns bra att uppfostra barnen här. Det är lugnare och friare. Sen finns rötterna här. Jag och min man har haft turen att få jobb i vår hemby, säger hon.

I elva år jobbade Malin Siikavuopio i sin farbror Ingvar Eliassons souvenirbutik i Karesuando. Men 2006 sålde han verksamheten och startade Handlarn tillsammans med en kollega. Han erbjöd genast Malin Siikavuopio jobb i den nya affären. Jämfört med Maxi- och Willys-komplex känns Handlarn mer som ett vardagsrum. Men det är en stor butik med Karesuandomått mätt. Malin Siikavuopio har två kollegor, Madeleine Gunnestam och Inga-Lisa Tuoremaa.
– Vi har ett stort ansvar och bestämmer mycket själva. Det känns nästan som vi driver stället. Sen har vi liknande humor och kompletterar varandra bra. Ibland umgås vi även på fritiden, säger Malin Siikavuopio.

Karesuando är Sveriges nordligaste tätort belägen cirka 18 mil nordost om Kiruna. Totalt bor det drygt 300 personer i byn. Bara någon kilometer bort, på andra sidan Muonio älv, ligger Finland. Att arbeta i gränstrakter innebär att man måste vara bra på språk. Kunderna pratar svenska, finska, samiska, tornedalsfinska, norska och engelska.
– Jag behärskar finska, svenska och engelska. Det är definitivt en tillgång, säger hon.

Kontrasten mellan hög- och lågsäsong är påtaglig i butiken. Den första invasionen börjar runt påsk när utflyttade Karesuandobor kommer tillbaka för att fira helgen i byn. Dessutom anländer horder av semestrande norrmän som går på tur och kör skoter i vildmarken. Under sommaren fortsätter ruschen. Efter semestern lugnar det ned sig rejält, förutom några veckor i september då jaktturisterna dyker upp.
Sen brakar det loss igen i december. Ett finskt hotell på andra sidan älven samarbetar med ett brittiskt flygbolag som arrangerar chartrade julresor. Turisternas mål är att uppleva lappländsk vinter och se den inhyrde tomten, som under två månader bor i en liten stuga i skogen.
– Hittills i år har jag inte sett till tomten. Men förra året var han här då och då och handlade mjölk och ägg av mig. Han var från Kanada och var verkligen en sympatisk gammal man med långt skägg, säger hon.

På lediga stunder tränar Malin Siikavuopio styrkegympa i idrottshallen. Ibland tar hon också några längder i byns simhall. Torsdagskvällarna är vigda åt syjuntan.
– Då träffar jag ett gäng gamla barndomskomp-isar. En del gillar inte att vi kallar det syjunta eftersom det låter som om vi är gamla tanter. Men vi syr, stickar och snackar.

Men majoriteten av sin fritid spenderar Malin Siikavuopio i naturen. Förutom att åka skoter och gå på tur blir det en hel del jakt och fiske.
– För två år sedan tog jag jägarexamen. Hittills har jag skjutit en del sjöfågel och ripa. Älgjakten är inget för mig eftersom man inte får skjuta så ofta, säger hon.

Att arbeta i butik i en liten ort innebär att man automatiskt blir en offentlig person. Det får Malin Siikavuopio ofta erfara när hon rör sig i Karesuando.
– Det händer att folk stannar mig på gatan och frågar om vi har fått in julskinkan eller prinskorvarna, säger hon.

För tillfället jobbar Malin Siikavuopio 75 procent. Resten fyller hon upp med föräldrapenning. Att vara med i facket har alltid varit viktigt. När Malin Siikavuopio jobbade i souvenirbutiken var det Skogs- och Trä. Men i samband med att hon började jobba på Handlarn gick hon med i Handels. Behöver hon hjälp med fackliga frågor får hon det från lokalavdelningen i Gällivare.
– Varför jag är med i facket? För att man måste. Det är för trygghetens skull. Jag har aldrig stämplat och jag vet faktiskt inte hur det funkar om jag skulle bli arbetslös. Men jag har hört att Handels ska vara ett av de bättre facken. Så förhoppningsvis ställer förbundet upp, säger hon.

Men det ska väl rätt mycket till för att din egen farbror ska avskeda dig?
– Haha, nej han är snäll. Jag kommer faktiskt från en släkt med många näringsidkare. En äger Statoil, en annan driver Kötthallen. Så hade jag inte jobbat här på Handlarn skulle jag säkert ha varit anställd av någon annan släkting, säger hon.

Du kanske till och med tar över butiken en vacker dag?
– Det är inget jag strävar efter i dagsläget. Det skulle i så fall vara om butiken blir väldigt lönsam i framtiden, säger Malin Siikavuopio och ler.